Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till religionens folk framför andra nationer — man
påminne sig att tre verldsreligioner, judendom, kristendom och
mohammedanism, vuxit upp på semitisk botten — detta
alt har, om vi ansluta oss till Steinthals mening, inom
de semitiska språken (hebreiska, arabiska o. s. v.) sin
motsvarighet i de många djupa strupljud och i de så kallade
»emfatiska» konsonanter, som känneteckna dessa tungomål.
Äro dessa paralleler riktiga, så tarfvas det emellertid
knappast något bevis, att det är folkkaraktären, som bestämt
språkets skick, och icke omvändt. Det är lätt fattligt, att
en person som öfver hufvud inlägger energi i sin verksamhet
också uppenbarar den i det sätt, på hvilket han talar. Om
vi iakttagit, att en person brukar gå hastigt och vara snabb
i sina vändningar, kunna vi med någon sannolikhet sluta,
att han också brukar tala hastigt.
Samma inverkan, som uppfostran och vana öfva på
vår ursprungliga natur, måste likväl tydligtvis tillmätas
också språkljudet i förhållande till den talande personen.
På detta sätt kan man våga säga att ljudet genom
återverkan eger någon, om ock säkert en ganska ringa
inflytelse på den talandes talredskap och sedan äfven på
hans andliga skaplynne.
Möjligen torde man snarast vara hågad att medgifva
en dylik inflytelse, om antagandet begränsas till det
estetiska området. Att ständigt omgifvas af ett melodiskt
språk, att själf ständigt föra välklingande ljud på läpparne
synes böra uppfostra till sinne för välljud äfven på andra
områden. Man har ju också iakttagit att framstående
sångskicklighet snarast träffas hos folk som hafva ett i högre
grad sångbart språk. England, Holland och Danmark hafva
ej att omtala någon sångare eller sångerska af europeiskt
rykte — åtminstone påminna vi oss ingen sådan. Italien
och Sverge, de båda land, hvilkas språk af vittnesgilla och
ojäfviga domare, till exempel Grimm, bedömts såsom mest
välljudande bland Europas romaniska och germaniska tungor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
