- Project Runeberg -  Ur vår tids forskning / Språkets makt öfver tanken /
81

(1874-1889) [MARC] With: Ernst Axel Henrik Key, Gustaf Retzius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Orden sol och måne erbjuda oss ett annat fall, där den
latinska och den germaniska uppfattningen af genus kämpa
med hvarandra. I latinet hade sol maskulint och luna
feminint kön, och båda fingo äfven i mytologien motsvarande
roller. Under detta klassiska inflytande är det som Tegnér
sjunger till solen som »himmelens son», och som formen
måna med en viss förkärlek blifvit använd af åtskilliga
poeter. Samma inflytande har också gjort, att
engelsmännen regelmässigt personifiera solen som en man och månen
som en kvinna. I Englands fornspråk liksom i alla andra
germaniska tungomål hade de två orden ombytta genus.
Den isländska myten talar också om Sol såsom dotter till
Mundilfæri och om Måne såsom hennes broder. C. F.
Dahlgren låter i en mera modern myt solen vara månens hustru,
och då språket här åt den mindre betydande tyckes hafva
gifvit den förnämligare rollen, tillfogar han, vändande sig till
månen, den blott af språket framkallade, ytterligare
förklaringen, att

hon är herre uti huset,

du blott förklä’ åt din hälft. (»Månförmörkelsen».)

Samma inverkan, som de nyare europeiska språken vid
personifikationer erfarit af latinet, kunna vi, egendomligt
nog, finna att latinet själf på sin tid rönt af grekiskan.
Detta senare språk var för den romerska bildningen hvad
latinet blef för medeltidens och de nästföljande
århundradenas kultur.

Vi hafva nämnt att thánatos »döden» för grekerna var
en son af nyæ. Hos romarne är dödens namn mors
femininum, och i öfverensstämmelse härmed låter Cicero döden
vara dotter till noæ. Men på antika gemmer och sarkofager,
uppgräfda i Rom och i andra trakter af Italien, ser man
icke dess mindre dödens genius framstäld som en bevingad
yngling.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:02:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vartidsfor/26/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free