Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öfre Norrland af Aug. Cajanus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lands natur mycket olika grannlandets, Ångermanland. Här äro bergen korta, afskurna, sjöarne små,
dalarne af föga utsträckning. I Ångermanlands natur är det icke mera än en formation som har stor
längd, det är Angermanelfven. I Norr- och Vesterbotten är förhållandet mycket olika: långa
bergssträckningar, långa sjöar, långa och breda dalgångar, stora slätter och derjemte långa floder. Derföre
finnas äfven i det öfre landet stora slätter, huru bergigt landet än må vara.
I synnerhet Vesterbottens läns kustland ter sig såsom ett mycket sammanhängande slättland, här
och der beväxt med skog, men med öfverraskande jemn yta. Men äfven vid Norrbottens kust träffas
slätter af betydlig utsträckning. Främlingen tror knapt sina ögon vid åsynen af Öjebyn, kyrkbyn i Pite
socken, eller Ersnäs och Antnäs med flera byar i Neder-Lule socken, Rånbyn i Råneå, och i
Neder-Kalis och Neder-Torne socknar finnas stora fält. Likadana förhållanden finnas här och der i det öfre
landet. Bodens by i Öfver-Lule socken är en sådan slätt, belägen 4 mil i nordvest från Luleå. Största
slätterna äro dock de oerhörda myrarne och träsken, hvilka företrädesvis i Norrbotten intaga flera
qvadratmils yta, och som en gång i tiden skola blifva landets stora foderbod.
Efter kustlandsbältet kommer skogslandsbältet, en landsträcka på några millioner hektarer, af
hvilka kronan förbehållit sig kanske en tiondedel, som sålunda skulle blifva stamskog för all framtid
och i mån som elfrensningarne fortgå skola bereda landet både direkta och indirekta inkomster.
Fjell-landet utefter norska gränsen intager ett väldigt område. Det kan uppskattas till mindre
än en tredjedel, men säkerligen minst en fjerdedel af de begge länens areal. Det saknar icke skog, icke
heller odlingsmark, men det egnar sig bäst och hufvudsakligen till boskapsskötsel. De många
bäck-ängarne, för att icke tala om de stora elfvarnes källflödens stränder, frambringa ett fett gräs, som
säkerligen kan få en större betydelse i framtiden för dessa trakter än det nu har. Största betydelsen har
dock fjell-landet genom de i dess nordligaste del belägna malmbergen. För ett hundratal år sedan fäste
man mycken vigt vid Nasafjell i Pite lappmark, emedan man der trodde sig hafva ett berg af silfver.
Men på senare tider har silfverberget förbleknat vid jemförelsen med jernbergen. Vi lefva i en ny
jern-ålder, eller, hvilket numera kommer på ett ut, i stålåldern. Det fattiga Lappland är väl ändå till sist
icke så fattigt, då det inrymmer några bland verldens rikaste malmberg. De börja bli ganska väl kända
nu, dessa skatter, som hittills varit så godt som alldeles oanlitade. Gellivare har länge varit bekant,
men Luossavara och Kirunavara äro snart icke mindre kända. Det finnes äfven andra starka
malmanledningar, men vid sidan af de nämda ha de föga eller ingen klang. Måhända kommer man att bland
de öfriga träffa största värdet i Svappavara kopparmalmsgrufvor, men förr än de påtänkta jernvägarne
komma till stånd, lärer ingen vilja nedlägga några kostnader på deras bearbetande.
Men utom dessa naturtillgångar i jord, i skog, i malm, har landet en rik näringskälla i sina
elf-var, som äro rika på fisk och med förståndig behandling skulle kunna vara ännu rikare derpå. Fisken
i det öfre Norrlands sjöar och elfvar har varit nästan mer än en binäring. Men flera af dessa
vattendrag hafva haft och ha än i dag derjemte en uppgift som kan sägas vara grunden till den jemförelsevis
högt drifna ladugårdsskötseln. Torne och Kalis elfvar, man kan troligen säga alla Norrbottens elfvar,
föra med sig från fjellen och bergen aflagringar som afsättas vid flodtid å deras många holmar och å
stränderna och som synas vara i hög grad befruktande. Naturen har således gynnat dessa trakter i
långt högre grad än hvad man kan föreställa sig. När härtill lägges den ymniga tillgången på vildt, i
synnerhet fogel, i lappmarken och dessa aflägsna trakters rikedom på ätbara bär, hvaraf insamlats
tunntals för vinterbehofvet, så är det alldeles obestridligt, att icke ens lappmarken är någon ödemark, utan
tvärtom lemnar tillfällen till utkomst för sina invånare, och i en framtid, när dess naturtillgångar på
allvar blifvit tillgodogjorda, skall äfven lappmarken utan tvifvel föda en flerdubbel befolkning mot den
nuvarande.
Om man har svårt att bestrida detta, vill man dock göra en anmärkning som man betraktar
såsom afgörande för omdömet om detta nordliga land. Man talar om klimatet. Kölden måste vara
förfärlig, föreställer man sig, men vetenskapen har kommit till ett annat resultat. Det är sant att
vinterkölden i Lappmarken når sitt maximum redan i december, så att vinterns medeltemperatur t. ex. i
Jock-mock (18 mils väg nordvest från Luleå) uppgår till —14°.7 och i Piteå till —10°.3, då den i Upsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
