Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öfre Norrland af Aug. Cajanus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på bergets topp öppnar sig en vidsträckt utsigt öfver den omkringliggande trakten. På andra sidan af
Tarrejokk reser sig Kurratjokko med sin dystra, mörka, stupande vägg och raka ås. Der bortom mötes
blicken af Staika, som i höjd närmar sig Sulitelma. Då solen kastar sina strålar snedt derpå, blixtra
dess glacerade sidor med en rödaktig färg. Om man fortsatte kosan i rak riktning, skulle man stöta på
den nu detroniserade fursten bland Sveriges fjell: Sulitelma. I dennes ställe har ett annat fjell intagit
hedersplatsen. Sveriges högsta berg heter nu ScirjektjoMo, som skall vara 7,100 fot högt och tillhör
samma grupp af fjell som Sulitelma.
Hela denna sträcka ligger inom Lilla Lule elfs område; Stora Lule elf ligger nordligare. Det är
denna flodgren, som gör det vidtberyktade fallet Njomelsctska (Harsprånget), icke blott det största i
Lule elf, utan i visst afseende ett af Europas förnämsta, kanske främsta. Hela fallets höjd är 264 fot,
men vattenmassan störtar sig icke på en gång utför denna höjd, utan är utjemnad på mer än en qvarts
mils sträcka genom fall på fall intill 40 fots höjd. Som elfven kröker sig är det omöjligt att på en
gång uppfatta hela fallet, hvarigenom det förlorar något i imponerande storhet. Dock är tillräckligt
deraf för att utöfva en genomgripande verkan på åskådaren. Hela traktens förskräckande vildhet, den
ända till 150 fot höga klippstranden, det hvitkokande svallet i djupet, det yrande, stoftlika skummet i
skyn, vattenmassans svindlande hastighet utför, det bedöfvande dånet, som skall höras ända till det 5
mil derifrån aflägsna Gellivare malmberget, hela bergsgrundens våldsamma skälfning — allt detta är
nog för att bilda ett oförgätligt skådespel. Likväl är vattenmassan icke lika stor hela året om, eller
ens hela sommaren, utan bör fallet ses företrädesvis vid »fjellflod», d. v. s. vid midsommartid och en
eller annan vecka derefter.
Ilåne elf är ett kortare vattendrag än de andra elfvarne, den är dessutom grund och stenfyld,
men den saknar icke vackra partier. Rånedalen är dessutom mycket fruktbar; kalkberg finnes i elfvens
närhet och det synes vara detta för jordbruket värderika material dalen har att tacka för sina utmärkta
fleråriga vallar. Det var här friherre Hermelin för några år sedan, på förfrågan huru gammal en
synnerligt frodig »linda» eller äng var, fick till svar att ingen mindes det, så gammal var den.
Kalis elf är en af de intressantaste af rikets elfvar. Redan vid utloppet, på den 1 mil långa
sträckan upp till kyrkostaden, öfverraskas man’ af de mjuka, löfklädda stränderna, på hvilka det ena
täcka landthuset, eller villan, följer efter det andra. Man har svårt att tro, att man befinner sig så
långt norrut, i synnerhet som de sydligare elfvarnes stränder icke förete ett liknande växtlif och en så
hög grönska. Med ångare färdas man till kyrkostaden, men de större ångarne måste lägga till vid
Carlsborgs sågverk, ett af de största i Norrland. Ofvanför kyrkostaden är elfven grund och forsande,
i synnerhet vid Kamlunge-träskets norra ända och Räktforsarne, hvilka med båt befaras i svindlande
fart utföre. Elfven bildar sjölika utvidgningar ända upp mot Öfver-Kalis kyrkostad, Bränna. Utom det
stora Kamlungeträsket må äfven nämnas Morjärv och Räktjärv, hvilka förbindas medelst de häftiga
Räktforsarne på en half mils väg. Utför dessa forsar går det med säker styrman med lif och lust, men
uppför elfven måste båten »landdragas», hvilket går långsamt. Derför föredrar man att färdas
landvägen, ehuru bättre lagd väg än den till Öfver-Kalis är mycket lätt att finna.
Vid Bränna upptager Kaliselfven Ängesån, som äfven är ett betydligt vattendrag. Två och en
half mil ofvanför Bränna gör Kalis elf ett vackert fall, Jokkfallet. Elfven sammantränges här till ett
trångt pass, som bildar ett trettio fots fall, och hela vägen utföre till Bränna afiöser den ena strida
forsen den andra, med korta sträckor lugnvatten mellan dem. Stränderna äro’i allmänhet mycket höga
och skogbeväxta. Nederst vid vattnet bilda här och der talrika löfträd och buskar en yppig vall,
ofvanför hvilken reser sig barrskogen. På afstånd trona bergshöjderna. Solen kastar öfver dessa skiftande
partier ett rikt ljus. Den gröna färgen bryter sig här i nästan alla möjliga nyanser. Det är icke en
mjuk natur, men hon är stor, kraftig och allvarlig. Lif saknas icke. Tidt och ofta hoppar en sik, en
ung harr, på flykt eller i lek, upp i den brusande fåran. Gräsänder flaxa upp från stranden, der de
dölja sina ungar. Kullar af »skrakor» synas simma öfver elfven. På furans topp sitter ofta nog en hök
och spejar med blodgirigt öga efter rof. På den gräsrikare stranden beta kor. Ett och annat
sommarfähus är synligt, och vallflickans sång ljuder genom skogen. Sålunda kan det te sig för en resande på Kalis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
