Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herjedalen af Johan Nordlander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ramsele gamla kyrka.
med bena midt i hufvudet, men ynglingarna klippa sitt hår kort och bena det på venstra sidan. Detta
likasom så mycket annat skyller man på vermländskt inflytande.
Om sig sjelf såväl som om norrländingen i allmänhet har invånaren stora föreställningar. En nu
85-årig hedersman vid namn Sven Hansson i Kolsäter for första vintern han hade hemmanet till
Stockholm med två lass fogel. Det ena körde han sjelf, och den unga hustrun det andra. Framkommen
tog han såsom vanligt in på »Helsingegårdarna» vid Hötorget hos en hökare, hvilken alltid bemötte
honom och hans kamrater på det mest förekommande sätt, »för stockholmarn har alltid tyckt om
norrländingen.» Måttet rågades, då han och hustrun dagen före hemresan blefvo bjudna på teatern, der de
fingo se så märkvärdiga saker, att ännu ingen kunnat förklara dem. Men det var icke blott handlanden,
som visade honom välvilja, utan detta var fallet med alla menniskor. När han en dag vandrade öfver
Stortorget, gick han förbi två riktigt höga herrar, som stodo der och språkade. I det samma han gick
om dem, sade den ene herrn till honom (»för han såg full, att jag var norrländing»): Vill du se kungen?
— Ja-a, mente han, det kunde nog vara roligt; och då sade de båda herrarna, att bara han stannade
en stund, så skulle kungen komma dit på torget. Det tålde ej häller länge, förrän kungen kom, ridande
i full skrud på en ståtlig häst, och efter kom det en oräknelig menniskohop. Sven Hansson ämnade
draga sig undan, men när herrarna varsnade det, togo de honom en i hvardera armen och ledde honom
midt på torget just till den plats, der kungen stannade. Han skämdes öfver att hafva trängt sig så
långt fram, men de höllo i honom, så att han icke kunde komma från stället. Kungen tyckte nog också,
att det var djerft, och tecknade åt honom med spiran att maka åt sig. Sedan läste kungen upp en
kungörelse och vände derpå om, på samma sätt som han kommit.
Minnet dels af teaterbesöket, dels af de höga herrarnes välvilja och åsynen af den förmente
konungen var för den sedan många år blinde gubben så dyrbart, att det varit ett helgerån att på minsta
sätt rubba hans öfvertygelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
