Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vermland af Albrekt Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och vattensystemen. Mellan dessa båda bygder sträcka sig de stora dalarne, Elfdalen, Fryksdalen och
Gillebergadalen, alla i söder öfvergående i det vermländska låglandet.
Detta kustland kring Venern, samt i synnerhet det i nämda sjö utskjutande Näset, liknar våra
öfriga slättbygder och har, ehuru delvis ganska täckt och vackert, inga mera storslagna naturtaflor att
framvisa. Men bygden här är gammal, och dess uppbrytning började långt innan ännu hvita Krist var
känd. Här är äfven landets förnämsta sädesbygd, och skogarne hafva i allmänhet vikit undan. »Och
odlingen stiger allt högre upp från Venerns strand emot norden», men marken gör mer och mer
motstånd, den stenbundna jorden blir njugg mot odlaren, och stora sträckor ligga bär orörda af plogen.
Men i gengäld varder också naturen så mycket skönare, och der höjderna resa sig med de många
vattendragen mellan sina grönskande ramar, der träffas de nejder, om hvilka skalden sjunger: »Ack
Verme-land du sköna, du härliga land, du krona bland Svea rikes länder».
Men jorden är ändå ej fattig i dessa sistnämda delar af landskapet, om hon ock ej öfverallt
lämpar sig så väl för odling. I skogarne bergar yxan rika skördar, om äfven här och der oförståndet
och vinningslystnaden bedrifvit sitt verk så, att vida sträckor för långa tider gjorts ofruktbara. De
rykande kolmilorna gifva i vanliga fall god vinst, och i bergen gå rika malmådror, som under århundraden
lemnat och ännu lemna det ypperligaste jern, man lärt känna. Och vattnet, som i brusande forsar och
väldiga fall kastar sig utför bergens branter, kan tämjas och förvandlas till en trogen, jättestark och
outtröttlig tjenare, som hjelper menniskan att bearbeta bergets och skogens skatter. Då man talar om
dessa Vermlands hjelpkällor, får man ej heller glömma dess på grönska rika marker med yppigt doftande
gräs, der stora hjordar skulle finna det bästa bete, livarjemte flere sjöar och elfvar äro rika på fiskslag,
bland hvilka laxen, som fångas i Venern, Klarelfven och Gullspångselfven, är den förnämsta.
Norra och delvis äfven vestra Vermland är mycket vanlottadt, hvad samfärdsmedlen angår; men
i de öfriga delarne af landskapet finnas talrika sjöar och elfvar, som äro farbara för ångbåtar; högst
betydande jernvägar framgå också derstädes, och äro de vigtigaste Nordvestra stambanan, stora
Bergs-lagsbanan och Östra Vermlands jernväg, hvartill sluter sig Uddeholmsbanan.
Vermlands befolkning har kommit dels från Svea land, dels öfver Venern från Göta land och i
vestra Vermland äfven från Norge. I landets nordligaste och vestligaste delar hafva finska nybyggare
blifvit inflyttade, hvilka många mansåldrar igenom hållit sig oblandade och bevarat sitt hemlandsmål och sina
egna från moderlandet mcdärfda lefnadsvanor. Numera hafva de dock på de flesta trakter antagit svenskt
språk och svenska seder; dock skilja de sig ännu flerstädes tydligt från »svenskbygdens» invånare.
Folklynnet i Vermland är vexlande liksom landets natur. Slättbon är här som annorstädes mera
trög och säflig; bergs- och skogsbon rask, liflig och eldfängd. Välvilja, godmodighet och en viss
lättsinnig bekymmerslöshet äro utmärkande drag hos vermländingen, och ur dessa egenskaper härflyta så
väl hans goda som mindre berömvärda sidor. Han är gästfri och tjenstaktig mot hvar och en och sällan
trätlysten och svårhandterlig i hvardagslag. Är arbetet af lifligare art, vågsamt och äfventyrligt, tar han
i med fröjd och står då ej efter för någon; det finnes derför inga timmerhuggare, flottkarlar eller
gruf-arbetare, som gå öfver vermländingen. Men i den stilla, långsamma och hvardagliga mödan är han ej
alltid så uthållig och ledsnar ej sällan. Derför, och emedan han ofta utvandrar på arbetsförtjenst
till andra trakter, har han allt hittills väl mycket försummat sitt jordbruk. Fantasien är liflig, och derför
blomstra ännu sägen och saga bland Vermlands skogar och berg. Sång, skämt och dans äro
vermlän-dingens tidsfördrif, och älskligare sällskapsmenniskor, än man här träffar bland den mera bildade klassen,
finnas ej någonstädes.
Högt älskar också vermländingen sin vackra fosterbygd och är ej sällan ultrapatriotisk. Denna varma,
ursprungliga fosteilandskärlek har fatt och får allt jemt kraftig näring genom de toner, som våra stora
skalder, en Geijer och en Tegnér, utgångna från Vermlands bygder, sjungit. Men så mycket har dock
sannolikt ingen sång uträttat, hvad kärleken till Vermland angår, som Fryxells bekanta »vermlandssång»:
»Ack Vermeland du sköna, du härliga land». Så vackert klingar ej just språket, den genuina
vermländ-skan, med sina e-ljud och sådana halsbrytande sammandragningar som »näggum och »jaggum» med en
talrik mängd likartade; men raskt och hurtigt flyter talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
