Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vermland af Albrekt Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Upp i luften byggda träbroar, afgrunder, sextio till sjuttio meter djupa, Öppna sig vid sidan af vägen.
Man är på Persbergs gruffält, ett af de största i Sverige.
Enligt sägen skall detta rika malmfält för mer än femhundra år sedan hafva blifvit upptäckt af
en fredlös man, som gömt sig på en ö i Yngen, och lärer det rika fyndet skaffat honom befrielse från
lifsstraffet. Visst är att mer än fyrahundra år förflutit, sedan Persbergs gruffält fick sina privilegier.
Gruföppningarna här äro många och bära olika namn. Genom tunnelar eller stollgångar äro
flere af dem stälda i förening med hvarandra. Förr i tiden bröts malmen utan plan och beräkning;
derför inträffade också litet emellan fruktansvärda ras, hvarför de äldre grufvornas, såsom Krangrufvans
och Storgrufvans dagöppningar äro ofantligt stora, och ser man i den sist nämda bottnen på öfver 60
meters djup.
På stegar, långa och smala stegar, som följa den ena efter den andra, ofta lodrätt hängande
efter bergväggen, kommer man ned i grufvornas djup. Stegpinnarne äro slippriga af lera, som arbetarnes
fotter qvarlemnat, våta af droppet från grufväggarna. Då man byter om stege, är platsen hvarpå man
skall vända, oftast så liten och trång, att det fordras en viss behändighet att taga sig till rätta. G ån gar ne
nere i grufvan äro ej heller gjorda för nervsvaga. Här och der föra några i bredd, på förbyggnader
lagda plankor eller stockar förbi och öfver afgrunder, der man måste luta sig mot bergväggen för att
kunna komma fram. Och bredvid, kanske utan stängsel, sextio, nittio meters djup! Nu sker dock
nedstigandet till ett par grufvor genom säkra hissar, hvaraf en sänker sig öfver 200 meter.
Det är en sällsam, högtidlig känsla man erfar, då man här nere vandrar djupt i jordens
innandöme. Vid de rykande blossens sken urskiljer man långa gångar, höga hvalf och djupa afgrunder, allt
dunkelt upplyst och de aflägsna delarne höljda af skuggor. Här och der leder en bro öfver svindlande
djup. Der korsa i ett hoptrassladt virrvarr väldiga bjelkar hvarandra, stundom bortskymmande berget;
det är förtimringar, som på farliga ställen skola hålla väggar och tak uppe. Genom den disiga luften
glindra likt stjernor arbetarnes ljus, borrslagen klinga, pumparne stöna, spelen gnissla, »bäljarne» skrapa
mot berget, vattnet droppar plaskande ned från väggar och tak, och alla dessa ljud förena sig till en
tung, oafbruten suck, som stiger upp från jordens innandöme. Vid middagstiden äro borrhålen färdiga,
laddningarna insättas, stubintrådarne tändas, arbetarne skynda undan och en väldig åska, som tyckes
skaka berget i sina grundvalar, rullar fram genom hvalfven, väckande eko från alla håll.
Så verka här nere den menskliga fliten och beräkningen, och Persbergets 400 arbetare upptogo år
1883 ej mindre än 1,100,000 centner malm, som i nettobehållning gåfvo 100,000 kr. Grufvorna, hvilka
egas af ett bolag, med kapital, fördeladt å 10,000 aktier, äro med dertill hörande byggnader uppskattade
till 2l/2 millioner kronor.
Norr om Persberg ligger vid sjön Långbans vackra strand Långbans gruffält och Långbanshyttans
verkstäder. Här föddes en af Vermlands namnkunnigaste söner, John Ericsson; den låga hydda,
gruf-fogdens forna boställe, der han såg dagen, är nu inredd till handelsbod. Ett väldigt granitblock, vägande
800 centner, är här den 3 september 1867 rest på planen framför bostaden, och inskriften: »John Ericsson
föddes här den 31 juli 1803» är i sin enkelhet talande nog.
Förbi Lesjöfors i en dyster, storartad natur belägna bruk, kommer man till Rämens bruk vid
Rämsjön, ett af de fagraste ställena i det på naturskönheter så rika Vermland.
Nejden kring Rämsjön, med sina mörka höjder, är mera vild och storartad än trakten vid
Daglösens stränder. Men sjelfva sjön får ett mjukt, nästan sydländskt skaplynne genom de små täcka öar
och nästan kringflutna uddar, som öfverallt ligga kringströdda på vattnet, och lära dessa små landstycken
vara ej mindre än sjutton till antalet. Denna motsats och sammansmältning af det storartadt vilda och
det leende mjuka behaget gifva åt trakten en skönhet af egendomligaste slag. Och vid denna sjö, der
allt då var en obygd, anlade Christofer Myhrman mot slutet af förra århundradet Rämens bruk. Redan
gårdens yttre skick, dess trädgård och park, ehuru delvis nu förfallna, tala om att bergsrådet Myhrmans
hem varit ej blott rikt och ansedt, utan ock att den fina bildningen här haft sin bostad. Liggande på
en höjd vid sjöns strand, stiger trädgården i terrasser upp mot gården, och de gjutna urnor, som ännu i
stort antal finnas qvar, hafva här skänkt skydd åt Floras mera ömtåliga barn. Parken, belägen på en ås
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
