Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalsland af Albrekt Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
antaga voxlande former och blifva mer och mer tilltalande. Genom Upperuds slussar lyftes båten
ytterligare i höjden, och snart ser man ett ansenligt berg höja sig mot vester, och man är vid en af kanalens
mest omtalade punkter, vid Håfverud.
Vattnet finner här en trång väg mellan två nästan lodrätt nedstupande klippväggar, bildande en
strid, hvitskummande fors. På detta ställe möttes kanalbyggarne af den största svårigheten under sina
arbeten. Att lägga kanalen och slussarne till venster om vattenfallet lät sig ej göra till följd af bottnens
beskaffenhet, som ej var fast nog för en slussbygnad. För att lägga dem på högra sidan, fordrades att
spränga undan en så stor del af det höga, branta berget, att det skulle hafva förorsakat oerhörda kostnader.
Man hade derför, såsom enda möjligheten att kunna åstadkomma förbindelse mellan vattnet deruppe och
nere, tänkt anlägga en jernväg för att på densamma forsla det nedanför fallet lossade godset till den
ofvanför mötande ångbåten. Men de olägenheter, som skulle hafva varit förenade med en dylik åtgärd,
undvekos sålunda, att slussar bygdes nedom fallet till höger, der bottnen var fast, och sedan leddes
kanalen från högra till venstra sidan öfver fallet genom en jettestor, endast genom landfästena uppehållen
jernlåda 36 meter lång och 4y2 meter bred. Så sväfvar nu fartyget i luften med det brusande fallet
nedan om sig, och under båtens köl kan åskådaren se en rand af himmelens blå. Denna aqvedukt
är den enda i sitt slag uti vårt land.
Den djupa dalgång, genom hvilken vattnet här banat sig väg, eger en underbar, egendomlig
skönhet, hvartill man ej någonstädes i vårt land ser ett motstycke. På södra sidan om elfven stupar berget
lodrätt ned i forsen. Och vid klippans fot, med ena väggen murad, den andra sprängd i berget, söker
kanalen sig väg fram. På norra sidan om elfven är den branta sluttningen klädd med lummiga träd
och täta buskar, mellan hvilka konstgjorda stigar leda, och öfverst bjuder ett litet tempel vandraren en
beqväm hviloplats och en hänförande utsigt. Djupt nere mot öster ligger det lugnvatten, vi nyss farit
öfver. Närmare brusar vattenfallet i otyglad vildhet, men ofvan detsamma, uppe i luften, har menniskans
djerfva konst skapat en väg, hvarpå flodens vatten i all stillhet ledes fram. Midt emot oss reser sig svart,
tvärbrant och nästan utan spår till växtlighet fjellväggen med kanalen vid sin fot, under det att den strand,
på hvilken vi befinna oss, grönklädd, med trädtopp under trädtopp, i skarpaste sluttning stiger ned till
elfven. Mot vester ligger sjön Iklången med sina skuggrika, tätt till hvarandra trängda stränder, mellan
hvilka färden snart skall gå fram. Och bortom bergen, mellan höjderna kunna vi skåda långt omkring
oss öfver ett med land, vatten, fält och skogsdungar rikt vexlande landskap. Naturen visar sig på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
