Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Vestergötland af Johannes Sundblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VESTERGOTLAND.
AF
JOHANNES SUNDBLAD.
I den fördjupning, kvars gräns
i norr utgöres af det
vermländ-ska höglandet och nuvarande
Tiveden, i öster af den utmed
vetterstranden löpande bergåsen och
mot söder af det småländska
höglandet, inträngde en gång en djup
vik från vesterhafvet. I omätliga
tidrymder bröto sig dess böljor
mot dessa stränder, men under
det att tiden tyst täljer årtusende
efter årtusende, börjar vattnet
efter hand att falla undan,
hvar-vid högre delar af denna
hafs-botten sköto upp ur djupet. Dessa
blefvo efter hand flere och lågo
slutligen som små öar, mot
hvil-kas stränder hafvet alltjemt kastade sig. Vattnets sänkning fortfor emellertid, och i mån häraf höjde
sig allt större landsträckor ur detta: först sluttningen från det småländska höglandet och ändtligen det
nedanför detta liggande slättlandet; allt var sålunda torrlagdt, med undantag af det djupaste bäcknet i
den gamla hafsviken, den sjö, som man sedermera kallat Venern. De forna öarne voro förvandlade till
berg och kullar, tillkomna genom aflagringar ur vattnet, hvilka lågo som stelnade hafsvågor på den stora
slätten. Genomskuren af en mängd från söder rinnande vattendrag, har denna en sakta sluttning mot
södra venerstranden, på hvilken de alla utfalla. Ett undantag härifrån gör naturligtvis den trånga
sluttning mot sydvest, i hvilken göta elf framrinner.
Nya årtusenden rulla emellertid fram öfver nejden. Ogenomträngliga skogar hafva uppspirat på
den forna hafsbottnen, och i dessa kringströfva djurslägten, som nu längesedan försvunnit från jorden, men
endast för att lemna rum för nya. Ännu äro djuren de enda, som uppfylla skogarne, men kampen för
tillvaron bar dock allaredan börjat; i denna är den starkaste och listigaste alltid segervinnaren, och
döds-och segertjuten är det enda, som stör den djupa tystnaden. Men så uppträder en dag en varelse, som
gör sig till herre öfver dem alla: vilden har tagit sin jordkula i besittning, och nu skola de föda och
kläda honom.
Århundraden framflyta på detta sätt, men slutligen har vilden undanträngts af en annan stam
med högre odling, som smider jernet och odlar jorden; denna stam tager elden i sin tjenst för att
undan-rödja skogarne, och höga rökpelare höja sig öfver dessa: svedjelandsbruket är börjadt. Med detta har
Billingen (från Klagstorp).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 13:02:52 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/vartland/0149.html
