Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vestergötland af Johannes Sundblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vår nästa teckning för oss till en annan bygd med en helt annan fysiognomik. Det ligger något
vänligt och stämningsfullt men äfven något vemodigt i dess drag, och sagorna om necken, om
källjung-frur och sjörån, alla dessa »bundna naturväsen, som vänta på sin förlossning», har säkerligen haft sin
upprinnelse i en sådan natur; sådana nejder ge, med andra ord, nyckeln till våra förfäders mytiska och
poetiska naturåskådning, hvilken fick sitt uttryck i deras religion.
Den lilla staden är en gammal uppstad, som under sitt förra namn, Bogesund, i forna tider idkade
en ansenlig gårdfarihandel, och var dessutom i egenskap af gränsestad mot det danska väldet en plats
af rätt stor betydenhet. Sedan 1741 bär han sitt nya, Detta har ej tillfört honom någon lycka, ty
Bogesund var en för sin tid betydande stad; för det lilla Ulricehamn har det gått stadigt utföre.
Men platsen har dessutom en historisk märklighet. Slutvignetten (å sid. 154) påminner härom, i
det den frammanar vår medeltids kanske älskligaste och ridderligaste personlighet, På den här
afteck-nade platsen fick nämligen Sten Sture den yngre sitt banesår. En förrädare utpekade riksföreståndaren,
lätt igenkänlig på sin ljusa häst, och en väl riktad falkonettkula, studsande mot isen, krossade hans ena
ben. Genom kloka dispositioner skulle Sturen annars säkerligen ha tillkämpat sig segern, men nu blef
första omsorgen att rädda den älskade anföraren från att falla i fiendens händer. Härunder uppstod
oreda i den odisciplinerade och oöfvade hären, hvarför segern för danskarne blef lätt, och landet låg
öppet för vidare framträngande. Slaget vid Åsunden utgör ett af vår historias sorgligaste minnen.
Vi måste nu lemna denna trakt, draga »sjumilastöflarna» på och göra en tripp till Kinnekulle,
hvars vackra och ovanliga natur gifvit honom anseendet af provinsens vackraste punkt. På fem mils
afstånd synes han under formen af en »trehörnig hatt», hvars afrundade spets — Högkullen — höjer
sig mer än 700 fot öfver det kringliggande slättlandet. Kinnekulle utgör i geologiskt hänseende en af
vårt lands intressantaste platser icke blott genom sina flötser utan äfven genom de tydliga spår af den
så kallade rullstensperioden, som här visa sig.
En punkt som turisten aldrig underlåter att besöka är bergets hjessa, den s. k. Högkullen.
Derifrån har han en vidsträckt öfverblick icke blott af berget i sin helhet, utan äfven af de taflor, som på
längre afstånd utbreda sig för åskådaren. Utsigten mot vester, från den så kallade drottningstenen, är
den vidsträcktaste, ovanligaste och mest kända. Närmast intill sig har man sluttningen mot sjön, beklädd
öfverst med barrskog, längre ned uppblandad med löfskog, tills den förre alldeles försvinner för att lemna
rum för den rikaste och ädlaste löfträdsvegetation; körsbärsträdet växer till och med vildt och till sådan
mängd, att vid blomningstiden hela sträckor lysa som snödrifvor bland grönskan; längre ned i
sluttningen förekommer boken, medan valnötsträdet öfvervintrar i de stora trädgårdarne; floran är rik och var
det ännu mera förr: »Österplane ängar» lockade botanister från både när och fjerran; nu äro dessa ängar
emellertid för länge sedan uppodlade. Brant sluttar stranden ned mot Venern och kastar sig på många
ställen i lodräta stalper ner i de blåa djupen.
Kinnekulle ligger på östra sidan af en vik, den s. k. Kinneviken, som skär djupt in i landet. Han
bildar största delen af dess ena strand, medan den motsatta utgöres af en långsträckt, låg halfö, på
hvars nordligaste förskjutning, Kållandsö, Leckö speglar sina murar mot den stora vattenspegeln, i norr
så vidsträckt, att den är utan ram. Bakom ön synes åter vatten, den s. k. Dalbosjön, en annan vik
af Venern, hvars östra strand, Dal, blånande höjer sig längst bort vid synkretsen. Lägges nu härtill,
att man har det ståtliga Hellekis något till höger vid »Kullen» och längre bort till venster
sockenkyrkan — Medelplana — så har man hufvuddragen af den vackra och ännu mer ovanliga utsigt, som
utbreder sig från denna punkt af Högkullen.
Gå vi till den norra kanten af denne, så ha vi derifrån utsigten öfver en mäktig skogsbygd, som
mot norr räcker ända till horisonten, och öfver den vackra skärgården vid inloppet till Hönssäters hamn;
vidare har man den ståtliga herregården, som uppsticker bland löfmassorna, den tjocka röken från det
invid liggande alunbruket och till sist sjön, äfven från annan punkt strandlös mot norr; — allt detta
utgör något så måleriskt, att mången sätter den främst af »högkullsutsigterna».
Utsigten från hjessans östra kant har ingenting märkligt förutom sin vidsträckthet, men så mycket
mer mot söder. Här utbreder sig Vestergötlands äldsta odlingsbygd med sina tusenåra anor. Hon är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
