Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skåne af Eva Wigström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man och slättbon mannen från den gamla riksgränsen för en småländing, då skola de båda, lika varmt
som i Valdemar den stores tid, häfda att de äro skåningar.
Långt mindre trög än han fått rykte för att vara, är skåningen i allmänhet af ett lugnt,
betänksamt sinnelag, paradt med en värdighet i uppträdande, hvilken af honom hålles för liktydigt med ett
hyfsadt väsende, men som af en ytlig iakttagare lätt förvexlas med dryghet och flegma. Man behöfver ju
blott kasta en blick på det skånska jernvägsnätet för att se, att landskapet har en befolkning, som
älskar att i både figurlig och bokstaflig mening komma fort framåt.
Skåningen är fåordig, dock mera genom uppfostran och gammal sed än af naturen. Detta
märkes genom den stora olikhet som der vid lag gör sig gällande emellan storbondens och daglönarens sätt.
Den förre väger hvarje ord till främlingen; den fattiges ordström flyter bred och strid som en af Skånes
qvarndrifvande åar. Men under den ena klassens ordknapphet och den andras ordflöde spelar ofta en
bred, godmodig humor i förening med en säker blick för lifvets praktiska kraf.
Seder och lefnadssätt hafva tagit starka intryck af lifvet i städerna, till föga fromma för den
gamla arbetsamheten och forna husfliten. Äfven det moderna affärslifvet har stundom kastat skarpa
slagskuggor öfver det förr så solida skånska storbondelifvet, men i detta finnes dock en stark, sund kärna, som
har kraft att pånyttföda den gamla odalmansandan i en befolkning med en i det stora hela ända till in
i nyare tiden sparad fond af andlig kraft och förmåga till att göra stora insatser i samhällslifvet.
Främlingen, som blifvit van vid uppsvenskens klingande språk med dess vackra rytm och många
smekande adjektiv, finner i början skåningen frånstötande, synnerligen som han är så njugg på stora
löften. Men det skall ej dröja länge innan man uppdagar, att det blott är fruktan för att, som ett af
lians ordstäf säger, »lofva rundt och hålla tunnt», som kommer honom att besinna sig innan han utfäster
sig till något. Man behöfver ej vara någon större menniskokännare för att äfven snart finna, att under
skåningens osminkade tal bor hjertevärme, men att det blott är det ord, hvilket med sanningsklang går
från hjertat, som träffar den djupare källådern i det skånska folklynnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
