Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Den fasta grunden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den iasta grunden
Då måste man i stället fråga sig: vad är anledningen till att
vi på så många ställen ändå har de kambrosiluriska
bildningarna i behåll? Här och där måste någonting ha hindrat de
avnötande krafterna att slutföra sitt verk. Men vad?
Låt oss för enkelhetens skull besvara frågan med att peka på
två exempel: östgötaslätten och västgötabergen.
Att det finns kvar kambrosiluriska avlagringar på
östgötaslätten beror på att de ligger i ett område som har bivit
nedsänkt i förhållande till omgivningen. Denna sänkning har skett
någon gång efter silurtiden, och den har så att säga ställt ett
skyddsrum till de kambrosiluriska bergarternas förfogande, där
de har kunnat ligga oåtkomliga för avnötningen. Den nivå, till
vilken landytan kunde avnötas, bestämdes nämligen av de mera
motståndskraftiga urbergarter som utbredde sig på bägge sidor
om sänkan.
Märkligare ser det ut i Västergötland. Där ligger inte de
kambrosiluriska bergarterna nedbäddade i någon sänka, utan
där bildar de ett antal fristående berg, som med sina
karakteristiska profiler dominerar västgötaslättens landskapsbild.
Förklaringen ligger däri, att det någon gång efter silurtiden har
trängt upp lavamassor som stelnat och lagt sig som skyddande
pansar över de lagrade bergarterna. Denna lava har blivit en
hård bergart som kallas diabas eller trapp. På Hälleberg och
Hunneberg, Billingen och Mösseberg breder diabasen ut sig i
vidsträckta bäddar, som bildar bergens övre ytor och är orsak
till den berömda platåformen. På Kinnekulle är diabasbädden
helt liten, och därför har detta berg fått sin ännu mera berömda
pyramidform.
Västgötabergen består av följande lagerserier, räknat
nerifrån och uppåt: närmast urberget sandsten, sedan alunskiffer,
kalksten, lerskiffer och slutligen diabas. Lagren ligger nästan
horisontellt, vilket betyder att det inte har inträffat någon
veckning sedan de bildades.
Var i Sverige man än bor, är en resa till Västergötland
motiverad bara för dessa platåbergs skull. De ser inte ut som
vanliga svenska berg. De stiger upp direkt från slätten som
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
