Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Den stora landisen och dess verk - Syndaflod eller istid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den stora landisen
Syndaflod eller istid
I enstaka fall har de kvartära bildningarna tidigt tilldragit
sig folkfantasiens uppmärksamhet. Så är fallet med de väldiga
stenblock, som man finner inte bara i skogarna utan också i
den odlade bygden, på gärden och åkrar. Hur har de kommit
dit? Folktron har sitt svar: de är kastade av hedniska jättar,
som ville förgöra det kristna templet. Men i allmänhet har de
lösa jordarterna inte ett sådant utseende, att de sätter
människornas fantasi i rörelse. Sand och lera, berghällar och
grusbackar, det är ju det enklaste och vanligaste av allting, sådant
lägger man inte märke till.
Det fanns dock redan för mer än hundra år sedan en och
annan forskare, som med vakna ögon gjorde upptäcktsresor i
denna vardagliga värld. I Vetenskapsakademins handlingar
för 1836 har kemisten och bergsgeologen N. G. Sefström
publicerat en avhandling som heter "Undersökning av de
räfflor, varmed Skandinaviens berg äro med bestämd riktning
fårade, samt om deras sannolika uppkomst.” Han förklarade
saken så att en stor "rullstensflod” hade gått fram över
Skandinavien och slipat och repat bergen med stenarna. Ja visst,
sade läsarna, det var naturligtvis syndafloden. När zoologen
Sven Lovén ett par år senare fann ishavsdjur i de svenska
lerorna, modifierades syndaflodsteorin till en ”driftteori”.
Från ett kallt hav i Nordeuropa skulle isberg ha simmat söder
ut och fraktat med sig stenblock, som repade berggrunden och
blev utströdda här och där som flyttblock.
Detta lät ju inte omöjligt. Men det var dock en och annan
som tvivlade. Professor Charles Martin i Montpellier deltog år
1838 i den franska polarexpeditionen och besökte Spetsbergen
och Skandinavien. Vad han då såg övertygade honom om att
norra Europa inte alls hade varit något arktiskt hav utan
snarare ett istäckt land. I det franska geologiska sällskapets
förhandlingar skrev han många uppsatser om forna landisar i Nor-
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
