Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. De svenska sjöarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De svenska sjöarna
Det är väl utan vidare klart, att när det finns flera tiotusental
sjöbäcken i landet, så kan inte allesammans ha uppstått på
samma sätt. En sjö är en individ, och sjöarna kan liksom
människorna delas upp i vissa typiska grupper. Ett förbehåll bör
göras: det är endast en mycket liten del av de svenska sjöarna
som är vetenskapligt undersökta, så att man med säkerhet har
fått fram deras utvecklingshistoria. Det som vår sjöforskning
har hunnit med kan liknas vid en Gallupundersökning som
har gjort ett antal stickprov och därigenom fått fram de
viktigaste huvudgrupperna.
Som typ för den första gruppen kan vi ta Vättern. Dess
djupa bäcken är vårt lands märkligaste förkastningssänka.
Det är vad man kallar en gravsänka, på alla sidor nedsänkt
i den hårda berggrunden och begränsat av branta brottlinjer.
Vättern är alltså en förkastningssjö. En rundblick på
Sveriges karta visar att förkastningar i mycket hög grad
bidragit till att ge form åt de svenska sjöarna. Vi har redan
nämnt att inte bara Vättern utan också de övriga stora
mellansvenska sjöarna till stor del fått sina kustlinjer bestämda av
förkastningar. Detsamma gäller om en stor del av de små och
medelstora sjöarna. Det är ganska vanligt att en sjö på sin ena
sida har en brant strand och att djupet invid den stranden är
stort. Det är ett tecken på att stranden har bildats längs en
förkastningsbrant. Som exempel kan nämnas Glan och Roxen
i Östergötland, Tisaren och Sottern i Närke.
Den andra typen möter vi i Fryken. Det är någonting
ovanligt med den sjön — ja här är inte fråga om sagokransen kring
"Lövens långa sjö", utan om någonting rent geografiskt. Sjön
ligger i en lång dalgång, men den har ändå inte sin mynning
i den nedre ändan, som naturligt borde vara, utan på västra
sidan några kilometer därifrån. Detta beror på att sjön är
uppdämd av de stora sandmassor som breder ut sig i en väldig
platå söder om Fryksta. Före istiden var Fryken kanske bara
en flod på Fryksdalens botten eller möjligen tre små sjöar.
Genom den stora sandavlagringen under isens avsmältning
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
