Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. De svenska floderna - Föryngrade och urspårade floder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De svenska floderna
Föryngrade och urspårade floder
Floderna är naturens duktigaste arbetare. Det arbete som vi
låter deras vattenkraft utföra åt oss är bara en ringa del av det
som de själva utför i naturen. En flod fraktar med sig det material
som har blivit lösgjort av vittringen. En flod nöter på sitt
underlag och gräver med biflodernas hjälp ut ett system av dalar
och bidalar, som med tiden blir allt mera nedsänkt. De
mellanliggande bergryggarna blir efter hand utplånade och hela
flodområdet förvandlas till ett lågland med en nästan jämn, något
böljande yta. En flods tredje arbetsuppgift är att avlagra det
medförda materialet. Det blir liggande utanför mynningen, och
om strömmen är långsam, även på flodbottnen.
Medan detta arbete pågår blir floden själv mycket förändrad.
Med en tämligen djärv bild från människans eget liv brukar
man tala om ungdom och ålderdom i en flods utveckling och
om unga och gamla partier av samma flod. Ung är en flod,
så länge dess bädd lutar starkt och dess lopp är hastigt. Då
är den också rik på forsar och den gräver och nöter med stor
kraft. Gammal är en flod, när den har hunnit få en jämn
dalbotten och ett långsamt lopp. Då nöter den inte mycket men
avlagrar dess mera. En flod som rinner utför en bergssluttning
börjar som en ungdom, snabb, yster och stark, men när
dalgången med åren blir alltmera plan och jämn kommer floden
in i ålderns lugna stadium. Den har då kommit nära det mål,
som hägrar i fjärran för varje flod, nämligen att jämna ut det
forna berglandet till ett "peneplan’’.
Hur är det med de svenska floderna i detta avseende? De
har varit med länge och gått igenom skiftande öden. De stora
nordsvenska vattendragen anlades sannolikt redan i slutet av
silurtiden, när den kaledoniska bergskedjan hade rest upp sig.
Under den svindlande långa tiden från silur till tertiär hann
de åldras i lugn och ro, göra breda, jämna dalar och bryta ner
höglandet till en flack låglandsyta. Sen kom den tertiära
upp-lyftningen, som gav dem en brantare yta att rinna på. Det blev
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
