Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Järnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verktyg och vapen. Tack vare sjömalmen hade man äntligen blivit
oberoende av det dyra importerade järnet, som aldrig kunde
bli annat än en lyxvara. Konsten att använda de grunda
sjöarnas och de våta myrarnas malm hade spritt sig ända upp till
Jämtland. Från de myrmalmsrika trakterna i Dalarna fraktades
mycket järn till Norge, och där talade man med aktning om
det svenska "Järnbäraland". För det småländska järnet fanns
köpare på andra sidan Östersjön. Smålandsbönderna slog
sönder järnet i halvkilosbitar, som kallades osmundar, packade det
i trätunnor och skickade i väg det. Osmundjärnet var inte bara
en god marknadsvara här hemma, det skrev också det första
kapitlet i den långa berättelsen om det svenska järnets
segertåg i världen.
Det var i slutet av medeltiden. Svenskarna hade lärt sig ett
nytt sätt att få fram järnmalm. De kunde nu bryta lös bergens
hårda malm med hjälp av eld och vatten. I mellersta Sverige
hade en rad av gruvbygder uppstått, där bergsmännen bröt
malm om sommaren och smälte järn om hösten och våren.
Smältugnarna kallades nu hyttor. De var betydligt större än
förr i världen, och deras bläster drevs av ett vattenhjul.
Hyttorna måste därför uppföras vid de små bäckar som rann utför
alla höjder. Malmen kördes på vintervägarna från gruvan till
hyttan. Om sommaren måste den klövjas på hästryggen. Hyttan
ägdes gemensamt av några bergsmän, som bodde i en liten by
och som blåste sitt järn i tur och ordning. Det järn som
framställdes var fortfarande osmundjärn. Bergsmännens arbete var
tungt, men bergslagen var för järnets skull en hedrad och
ärad bygd.
Det var i slutet av 1600-talet. Bergsmännen bodde
fortfarande i sina hyttbyar, men det järn som de nu tillverkade
kallades tackjärn. Det tog de inte hand om själva, utan sålde det
till stångjärnsbruken, som hade byggts upp i stort antal på
något avstånd från gruvbygderna. Det hade nog varit meningen
att stångjärnet skulle tillverkas på samma ställe som
tackjärnet, men gruvorna slukade mycket ved, och hyttorna och
stångjärnssmedjorna mycket träkol, och därför måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
