Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. En vredgad granne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En vredgad granne
dighet för varje ord. — Jag är mycket ledsen åt att min ko bru-
tit sig in på er havreåker — det är min ko och inte fröken Cuth-
berts. Hennes döda bror gav kossan åt mig, när hon var en liten
kalv, och han köpte henne av herr Bell.
— Ledsen, ja! Sådant båtar bra litet. Ni kan gärna komma
ned och se på den förödelse, kreaturet har ställt till i min havre —
trampat och stampat, så att hon gjort riktiga vägar . . .
— Det var mycket ledsamt, upprepade Anne med stor be-
stämdhet, men om ni hölle era gärdsgårdar i bättre skick, skulle
nog Dolly inte kunna bryta sig in. Det är er del av inhägnaden,
som skiljer ert havrefält från vår betesmark, och jag märkte just
härom dagen, att den såg ganska bristfällig ut.
— Det är inget fel med min gärdesgård, snäste herr Harri-
son, ännu mera förargad över att striden på detta sätt fördes in
på hans eget område. — Inte ens ett gallerstaket skulle stänga
ute ett sådant troll till ko. Och det ska jag säga er, ni mamsell
näspärla med röda håret, att om kon är er, som ni säger, så
gjorde ni mera nytta med att valla henne på er egen mark än att
sitta där och förnöta tiden med att sluka romanböcker . . .
Annes hår hade alltid varit hennes ömma punkt, och nu
kokade det plötsligt över för henne —all värdighet till trots.
- Hellre vill jag då ha rött hår än inget alls, utom en liten
krans kring öronen, utbrast hon.
Det skottet tog, ty herr Harrison tålde aldrig, att man låtsade
om hansflintskal1ighet. Vreden betog honom ånyo talförmågan,
och han förmådde endast stirra stumt på Anne, som nu återfått
sin jämnvikt och begagnade sig av sitt vunna övertag.
— Jag får väl ha överseende med er, herr Harrison, ty jag
har fantasi. Jag kan livligt föreställa mig, hur förargligt det måste
vara att hitta en främmande ko inne på sitt havrefält, och jag ska
inte hysa något agg emot er för vadni har sagt. Jag lovar er,
att Dolly aldrig mer ska bryta sig inpå er åker - det ger jag
er mitt hedersord på.
— Det lär nog Dolly fråga mycket efter, muttrade herr
Harrison i en ton, som föreföll en smula blidkad.
Så lunkade han i väg hemåt, och Anne hörde honom pusta
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
