Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. På besök hos familjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På besök hos familjerna.
ligt förmak utan en fläck. Anne och Diana satte sig varsamt ned
på de närmaste stolarna och framförde sitt ärende. Fru White
hörde artigt på dem och avbröt dem endast två gånger, den ena
för att jaga ut en äventyrslysten fluga, den andra för att plocka
upp ett litet grässtrå, som fallit på mattan från Annes klänning.
Anne kände sig både brottslig och olycklig, men fru White
tecknade sig för två dollars och betalade pengarna genast — »för
att hindra oss från att komma igen», sade Diana, när de gingo
sin väg.
Fru White hade åter samlat ihop tidningarna, innan de hun-
nit lösa hästen från grinden, och när de åkte ut från gården, sågo
de henne i full fart med en kvast i förstugan.
— Jag har alltid hört, att fru White skulle vara den mest
renlighetsälskande kvinna i världen, och från denna stund tror jag
det, sade Diana och gav nu fritt lopp åt sitt så länge tillbaka-
hållna skratt.
— Jag är glad åt att hon inga barn har, sade Anne hög-
tidligt. — Tänk, vad de små varelserna skulle ha varit gränslöst
olyckliga!
Hos familjen Spencer gjorde frun i huset dem nedstämda
genom att säga någonting elakt om varenda människa i Avonlea.
Herr Thomas Boulter vägrade att ge någonting, av den anlednin-
gen att tingshuset, när det för tjugo år sedan byggdes, inte blev
lagt just på den fläck, som han förordat. Fru Esther Bell, vilken
såg ut som hälsan själv, använde en halv timme till att i detalj
skildra alla sina krämpor och lidanden och lämnade sorgset en
halv dollar — det var så gott att göra det först som sist, för
nästa år vid denna tiden skulle hon ligga i sin grav . . .
Det ovänligaste mottagandet rönte de emellertid hos Simon
Fletcher. När de åkte in på gården, sågo de två ansikten, som
tittade på- dem genom förstugufönstret. Men fastän de knackade
och väntade tåligt och ihärdigt, kom ingen och öppnade. Och
det var två mycket harmsna och upprörda flickor, som åkte sin
väg från gården. Till och med Anne erkände, att hon började
fälla modet.
Men så ljusnade det igen för dem. I flera hus, bebodda
av olika familjer Sloane, fingo de rundliga bidrag, och snäsor
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
