Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pliktens väg.
Ett vänligt ord, ett leende från henne var i stånd att hos den,
med vilken hon kom i en aldrig så flyktig beröring, förvandla en
tung och bitter stämning till spänstig hoppfullhet.
Slutligen reste Gilbert sig motvilligt.
— Nu skall jag kila upp till Mac Phersons. Moody Spur-
geon kom hem i dag från seminariet över söndagen, och han har
med sig en bok, som jag har fått låna av professor Boyd.
— Och jag får lov att göra i ordning Marillas te. Hon
gick för att hälsa på fru Keith nu på eftermiddagen, och hon
kommer tillbaka rätt vad det lider.
Anne hade teet färdigt, när Marilla kom hem. Elden spra-
kade muntert, en vas med lätt frostbitna ormbunkar och rubinröda
lönnlöv prydde bordet, och en aptitlig doft av bräckt skinka och
rostat bröd spred sig i rummet. Men Marilla sjönk ned i sin stol
med en djup suck.
Värka dina ögon? Har du ont i huvudet? frågade Anne
oroligt.
Nej, jag är bara trött — och ledsen. För Marys och
barnens skull. Mary är döende — det kan omöjligt räcka länge.
Och vad tvillingarna anbelangar — jag anar inte, vad som skall
bli utav dem . . .
— Har deras farbror inte svarat?
— Jo, Mary har fått ett brev från honom. Han arbetar med
skogshygge och timmeravverkning och säger, att han kan platt
omöjligt taga barnen förrän till våren. Då ämnar han gifta sig,
så att han får ett hem att hämta dem till, och så säger han, att
intill dess får hon be någon av grannarna ta hand om dem. Men
det säger hon, att hon omöjligen kan . . . Mary har just aldrig
dragit jämnt med folket i East Grafton. Summan av det hela är,
Anne, att jag är säker på, att Mary vill att jag ska ta barnungarna
— hon sa’ det inte med ord, men hon såg sd ut.
— Åh! — Anne slog ihop i händerna, utom sig av glad
förväntan. — Och det gör väl Marilla naturligtvis — säg?
— Jag har ännu inte beslutat mig, sade Marilla litet vresigt.
— Jag ger mig inte in på saker och ting så besinningslöst som
du brukar göra, Anne. Jag får nu säga, att för släktskapens skull
— vi ä’ bryllingar — är jag bra litet skyldig att göra någonting.
Montgomery, Anne. 49 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
