Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. En smakfråga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En smakfråga.
Skulden för denna ohjälpliga olycka drabbade emellertid
släkten Pye. Avonleas Samhällsförbättrande förening hade bestämt
sig för att använda ett visst slags oljefärg i tuber, och dessa tu-
ber voro numrerade enligt en färglista. Kunden fick välja sin färg
på listan och gjorde beställningen enligt det nummer, som stod
angivet bredvid färgen. Nummer 147 var den gröna nyans, som
befanns lämplig, och när herr Roger Pye skickade hälsning till
Samhällsförbättrarna med sin son, John Andrew, att han skulle fara
till staden och kunde hämta färgen åt dem, bådo Samhällsförbätt-
rarna John Andrew be sin far att skaffa nummer 147. John An-
drew bedyrade alltid sedermera, att han gjorde detta, men hans
dagars upphov försäkrade lika envist, att John Andrew sade num-
mer 157, och på denna punkt står saken ännu i dag.
Den kvällen rådde djup förstämning i varje hus i Avonlea,
där det bodde någon Samhällsförbättrare. Dysterheten på Grön-
kulla var så förfärande, att den skrämde till och med Davy. Anne
grät och ville ej låta trösta sig.
— Jag måste gråta, om jag också snart fyller sjutton år,
Marilla, snyftade hon. — Det är så förödmjukande, så ohyggligt
försmädligt . . . Det blir dödsstöten för hela vår förening . . .
Folk kommer helt enkelt att skratta ihjäl oss.
Men allting går inte efter uträkning här i världen. Männi-
skorna i Avonlea skrattade ej, därtill voro de allt för onda.
Deras pengar hade gått för att måla tingshuset, och de kände sig
följaktligen högst förgrymmade över misstaget. Den allmänna för-
trytelsen slog ned på familjen Pye. Roger Pye och John Andrew
hade på ett idiotiskt sätt rört ihop det besked, som skulle sägas,
och vad Joshua Pye angår, så måste han ha några skruvar lösa,
när han ej misstänkte, att någonting var på tok, då han slog upp
bleckburkarna och såg den blåa färgen. På detta direkta angrepp
svarade Joshua Pye, att Avonleas tycke och smak i fråga om färg-
inte angick honom, vilken än hans enskilda mening därom kunde
vara; han hade blivit vidtalad att måla tingshuset, ej att prata om
det, och han ville ha sina pengar.
Samhällsförbättrarna betalade med svidande hjärta hans pen-
gar. De hade först rådfört sig med herr Peter Sloane, som var
nämdeman.
Montgomery, Anne. 65 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
