Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Davy behöver omväxling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Davy behöfver omväxling.
bister uppsyn, ledande eller snarare dragande med sig den spjär-
nande och av spindelväv betäckte Davy, som hon nyss funnit
undangömd i ladugårdens mörkaste vrå och ögonblickligen in-
fångat.
Hon puffade honom fram på sävmattan mitt på golvet och
gick sedan och satte sig borta vid fönstret åt öster. Anne satt
sorgsen och slapp vid det motsatta fönstret. Mellan dem båda
stod missdådaren. Ryggen höll han vänd mot Marilla, och det
var en foglig, undergiven och förskrämd rygg. Men ansiktet var
vänt åt Anne, och fastän minen var betydligt skamsen, spelade
det dock i Davys ögon en glimt av hemligt förstånd, liksom om
han nog visste, att han burit sig mycket illa åt och nu skulle
straffas därför, men dock längre fram, sedan det tråkiga väl var
undanstökat, ämnade skratta av hjärtans lust åt alltihop tillsamman
med Anne.
Men intet förstulet leende mötte honom i Annes gråa ögon,
som det ju möjligen kunde ha gjort, om här bara varit fråga om
vanlig odygd. Han läste endast harm och missnöje, men alls
ingen hemlig uppmuntran.
Hur kunde du göra så, Davy? frågade hon sorgset. «.
Davy skubbade sig med förlägen min. — Jag bara ville
skoja lite . . . Här har nu en så’n lång tid varit så rysligt stilla
och lugnt, att jag tyckte det skulle vara livat att skrämma er stora
ett tag . . . Det var det också.
Tiots sin rädsla och sin lilla ansats av samvetskval måste
Davy fnittra åt hågkomsten.
— Men du har ju narrats sä fult, Davy, sade Anne, ännu
sorgsnare än förut.
Davy såg förbryllad ut.
— Vad för slag? Menar du det där, att jag sa’ jag inte
visste var hon var? Smäckte lite?
Ja visst. Hur kunde du komma med en sådan för-
skräcklig osanning, och det flera gånger ändå?
— Äh, det var jag ju tvungen till, utbrast Davy helt upp-
riktigt. - Om jag inte smäckt, hade ni ju inte blivit rädda.
Jag var tvungen att slå i er det där . . .
Anne kände nu rent fysiskt efterverkningarna av all den
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
