- Project Runeberg -  Vår vän Anne /
78

(1910) [MARC] [MARC] Author: Lucy Maud Montgomery Translator: Karin Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. I skolsalen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I skolsalen.
li-
var för att Jimmy kallade honom för Samt Clair, som Saint Clair
klådde upp honom på hemvägen från skolan. Jag har hört talas
om slagsmålet, men inte officiellt, så att jag tror jag tills vidare
låter udda vara jämt.
1 går försökte jag lära Lottie Wright addition. Jag sade:
»Om du har tre karameller i ena handen och två i den andra,
hur mycket har du då tillsammans?» — »Mussen full», sa’ Lottie.
Och under lektionen i naturlära, då jag bad dem säga mig, var-
för man aldrig skall slå ihjäl en ödla, svarade Benjee Sloane på
fullaste allvaret: »För då blir det regn dan därpå.»
Det är så svårt att låta bli att skratta, Stella. Jag måste
gömma alla roligheterna på hög ända tills jag kommer hem, och
Marilla säger, att hon blir riktigt nervös, när hon hör de vildaste
skrattsalvor från östra gavelrummet utan någon synbar orsak. Hon
säger, att det var en gång en karl i Grafton, som blev galen, och
det begynte precis på det sättet.
Jag tror, att det svåraste vid undervisningen, liksom också
det tacksammaste, är att förmå barnen att säga sin uppriktiga me-
ning om saker och ting. En regnig dag i förra veckan samlade
jag dem alla omkring mig under middagsrasten och sökte locka
dem att prata riktigt förtroligt med mig. Jag bad dem tala om
för mig, vad de allra helst önskade sig. Somliga av svaren voro
ju rätt vardagliga — dockor, kälkar och skridskor. Men andra
voro ganska originella. Hester Boulter ville ’gå med sin söndags-
klänning varenda dag och äta inne i förmaket.’ Hannah Bell
ville ’vara snäll, utan att behöva göra sig något besvär för det.’
Marjory White, tio år gammal, ville vara änka. Tillfrågad om
skälet, svarade hon allvarligt, att är man inte gift, så får man heta
gammal mamsell, men är man gift, ska mannen alltid vara den,
som råder; är man änka behöver man inte befara någondera delen.
Den underbaraste önskningen var Sally Bells. Hon ville ha
en ’smekmånad’. Jag frågade henne, om hon visste, vad det var,
och då sa’ hon, att hon trodde det var en ovanligt stilig sorts
bicykel, för hennes stora kusin i Montreal for på smekmånad, när
han hade gift sig, och han brukade alltid köpa sig det nyaste och
bästa i bicykelväg.
En annan dag bad jag dem alla tala om för mig det styg-
78

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 30 14:24:26 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varvananne/0084.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free