Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. Sommarlovet börjar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sommarlovet börjar.
tillbakadragne och obetydlige Matthew Cuthbeit, men Anne hade
honom i friskt och tacksamt minne och skulle alltid komma att ha
det. Hon kunde aldrig glömma den snälle gamle mannen, som
varit den förste att skänka henne den kärlek och den medkänsla,
varefter hennes hungrande barnasjäl längtat.
Nedanför backen satt en gosse på gärdsgården i granarnas
skugga - en gosse med stora, drömmande ögon och ett vackert,
känsligt ansikte. Han hoppade ned och kom leende fiam till Anne,
men det syntes spår efter tårar på hans kinder.
— Jag tänkte jag skulle vänta på fröken, för jag visste ni skulle
gå till kyrkogården, sade han och smög sin hand i hennes. — Jag
ska också gå dit. Jag har med’ mig den här geraniumbuketten att
lägga på farfars grav fran farmor. Och titta, höken, den här lilla
grenen med vita rosor ska jag lägga bredvid farfars grav åt min
egen lilla mamma — eftersom jag inte kan gå till hennes grav
och lägga den där. Men tror ni inte, att hon far teda pa det
ändå och i himlen gläder sig åt att jag tänker på henne?
— Jo, det gör hon säkert, Paul.
— Vet fröken, i dag är det jämt tre år sedan min mamma
dog. Det är så länge, länge sedan, men ändå sörjer jag lika myc-
ket som förut — och jag saknar henne precis lika mycket som
förut. Ibland känns det riktigt som om mitt hjärta vill brista, så
ledsen är jag . . .
Paul darrade på rösten, och det ryckte kring hans läppar.
Han såg ned på sina rosor och hoppades, att hans lärarinna ej
skulle märka tårarna i hans ögon.
— Och ändå, sade Anne mycket milt, fastän du sörjer och
det känns så bittert i det lilla hjärtat, skulle du inte vilja glömma
din mamma, även om du kunde.
— Ack nej, det ville jag visst inte — det är alldeles så jag
känner . . . Fröken har så lätt för att förstå . . . Ingen annan
förstår så bra, inte ens farmor, fastän hon är så snäll mot mig.
Pappa förstod mycket bra, men jag kunde i alla fall inte tala så
mycket med honom om mamma, för då blev han så bedrövad . . .
När han satte handen för sina ögon, så visste jag alltid, att jag
måste sluta . . . Stackars pappa, han leds nog fasligt efter mig,
men fröken ska veta, han har nu bara hos sig en hushållerska,
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
