Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Ett kapitel, vari mycket händer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett kapitel, vari mycket händer.
— Jag tror inte jag blir i stånd att få ned en bit, sade
Diana med klagande röst.
— Inte jag heller. Men jag hoppas maten ska vara god
och smaka fröken Stacy och pastorn och fru Allan, svarade Anne
håglöst.
När Diana lade upp ärterna, smakade hon litet grand med
en tesked, varvid hennes ansikte fick ett besynnerligt uttryck.
— Anne, har du lagt socker i de här ärterna?
— Jaha, svarade Anne och staplade upp potatismoset med
minen hos den, som vet, att hon gör sin plikt. — Jag la’ dit en
sked socker. Det göra vi alltid. Tycker inte du om det?
— Jo, men också jag la’ dit en sked, när jag slutat avred-
ningen, sade Diana.
Anne släppte sin stora slev och smakade också på ärterna.
Därefter gjorde hon en grimas.
— Hu, så otäckt! Aldrig kunde jag tänka, att du hade lagt
i socker, för jag vet, att din mamma aldrig gör det. Men för
en gångs skull kom jag själv ihåg det — annars är jag minsann
så glömsk av mig — och hällde dit en sked.
— Vi ha nog varit för många kockar om den här soppan,
fruktar jag, sade Marilla, som med något skuldmedveten min
lyssnat till detta samtal. — Jag kunde aldrig tro, att du skulle
komma ihåg sockret, Anne, för jag är fullkomligt övertygad om,
att du ännu aldrig i ditt liv gjort det — så jag lade dit en sked.
Gästerna inne i förmaket hörde det ena hejdlösa skrattet
efter det andra från köket, men de fingo aldrig veta, vad det var,
som var så roligt. Och inga gröna ärter förekommo den dagen
på middagsbordet.
— Nåja, sade Anne och kvävde sin munterhet med en håg-
komstens suck, vi ha ju lyckligtvis salladen, och bönorna och
gurkan tror jag inte det ska vara något fel på . . . Låt oss bära
in’et och få slut på’t!
Icke kan man påstå, att middagen var vad man kallar »en
lyckad tillställning», och stämningen blev aldrig hög. Pastorn
med sin fru och fröken Stacy gjorde storartade ansträngningar
för att rädda situationen, och Marillas vanliga själsjämnvikt vai
icke i synbar måtto rubbad. Men på Anne och Diana hade be-
135
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
