Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. Nya äventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nya äventyr.
sådana »snaskiga fåglar» — och huset hade inte använts pa flera
år annat än tidtals som en avskild ort för hönor, som lågo på ägg.
Fastän omsorgsfullt vitmenat hade det blivit en smula förfallet,
och Anne kände sig ganska tveksam, när hon började uppklättran-
det, med en mindre tunna, rest pa en lar, som utgångspunkt.
— Gud vet, om det bär min tyngd . . . sade hon, i det hon
varsamt klev ut på taket.
- Tag stöd mot fönsterblecket, rådde Diana, och Anne
tog stöd.
Så tittade hon in genom fönsterrutan, och till sin stora för-
tjusning upptäckte hon ett fat med tarpilmönster, alldeles maken
till det sönderslagna, stående på hyllan mitt emot fönstret. Så
mycket hann hon se, innan katastrofen kom.
I glädjen glömde Anne den något vacklande grund hon stod
på, upphörde oförsiktigt nog att luta sig mot fönsterblecket, tog i
stället ett litet skutt av förtjusning — och i nästa ögonblick gav
taket med ett brak vika under hennes fötter, hon ramlade genom
det ända till armhålorna, och så blev hon hängande, fullkomligt
ur stånd att göra sig loss. Diana rusade in i ankhuset, grep sin
olyckliga väninna om livet och försökte med all makt draga
ned henne.
- Aj aj - låt bli! skrek stackars Anne. - Det är några
långa spjälor, som sitter fast i mig . .\. Titta efter, om du kan
skjuta någonting under fotterna på mig, så kanske jag kan häva
mig upp — åj åj!
Diana släpade skyndsamt in den förutnämnda fjärdingen, och
till all lycka var den just så lagom hög, att Annes fritt dinglande
fötter kunde få ett stadigt stöd däremot. Men loss kom hon inte
för det, hur mycket hon än spjärnade.
— Månntro jag kunde draga upp dig, om jag kröpe upp på
taket? undrade Diana.
— Ack nej — spjälorna köra rakt in i mig . . . Om du
ändå kunde hitta en yxa, så kanske du kunde hugga loss mig.
Ack ack — nu börjar jag verkligen tro, ätt jag är född under en
olycklig stjärna.
Diana letade för brinnande livet, men ingen yxa stod att
uppdriva.
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
