Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. När man minst väntar det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När man minst väntar det.
honom i stallet märkte Anne, hur Priscilla tittade på henne för-
stulet och med en förläget undrande min.
— Hon behövde då inte stirra så på mig, tänkte Anne litet
stucken. — Om hon inte vet, vad det vill säga att byta om fjäder
i ett bolstervar, så måtte hon väl ändå kunna föreställa sig det.
När Priscilla gått in i förmaket, men innan Anne hunnit
uppför trappan, steg Diana helt oväntat in i köket. Anne fattade
ivrigt väninan vid armen.
— Diana Barry, vem tror du i detta nu sitter inne i för-
maket? Jo du, fru Charlotte Morgan - och en miljonärsfru från
Newyork — och jag ser ut så här — och inte en matbit finns i
huset till middag utom den allra sista snuten på var rökta skinka,
Diana!
Vid detta lag hade Anne kommit underfund med, att Diana
stirrade på henne på alldeles samma förbryllade sätt som förut
Priscilla. Nej, nu gick det verkligen för långt . . .
- O, Diana, titta inte på mig så där! bönföll hon. - Du
åtminstone måtte väl begripa, att den snyggaste människa i väil-
den inte kan tömma fjädern ur ett bolstervar i ett annat utan att
det märks en smula på hennes yttre . . .
— Det — det — det är inte fjädrarna, stammade Diana. — Det
— det — det är din näsa, Anne.
- Min näsa? ... O Diana, det måtte väl inte vara någon-
ting på tok med den?
Anne störtade till den lilla spegeln invid diskbänken. En
enda blick gav henne lösningen på gåtan. Hennes nasa lyste
bjärt skarlakansröd.
Anne sjönk ned på sqffen - även hennes oförfärade livs-
andar hade nu fått ungefär vad de tålde . . .
- Hur är det fatt med den? frågade Diana, vilkens nyfi-
kenhet omsider besegrade grannlagenheten.
— Jag trodde, att jag gned in den med min nya fräkentink-
tur, men i stället måste jag ha tagit den röda färgen, som Manila
har för att märka ut mönstret på de hemvävda mattorna med, blev
det förtvivlade svaret. — Vad ska jag ta mig till?
— Tvätta av det, rådde Diana.
— Tänk om det inte går av i tvätten! Först färgar jag
165
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
