Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII. Litet av varje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litet av varje.
var en söndag i Graftons kyrka. Jag förmodar hon är åtskilligt
förändrad. Davy lille, när du vill ha någonting, som du inte kan
nå, så bed att någon räcker dig det och sträck dig inte över bor-
det på det där sättet. Har dn nånsin sett Paul Irving göra så,
när han har varit här och suttit med oss till bords och ätit?
— Jamen, Pauls armar ä’ längre än mina, puttrade Davy. —
Deha haft elva år på sig att växa, och mina ha bara haft sju.
För resten så bad jag, men du och Anne pratade så fasligt, att ni
inte hörde mig. Och Paul har aldrig varit här till nå’nting
annat än kvällsvard, och det är lättare att vara artig vid kvällsvar-
den än vid frukosten. Man ä’ inte hälften så hungrig . . . Det
är rysligt långt mellan frukosten och kvällsvarden, fastän midda’n
förstås kommer emellan . . . Du, Anne, den där skeden full ä’
inte ett dugg större än den var i fjor, men jag ä’ väldigt mycket
större . . .
— Jag vet förstås inte, hur fröken Lavendel såg ut förr i
världen, men jag har ändå för mig, att hon inte är så särdeles
mycket förändrad, sade Anne, sedan hon lagt för Davy lönnsirap
ur skålen och givit honom två skedar fulla för att ställa honom
till freds. — Hennes hår är snövitt, men hennes ansikte är utan
en rynka och fint och skärt nästan som en flickas, och hon har
de raraste bruna ögon — en sadan vacker nyans kastanjebi imt
med små gyllene glimtar uti — och hennes röst kommer en att
tänka på sus i säven och porlande vatten och sma klingande kloc-
ker, allting blandat om vartannat.
— Hon ansågs vara en stor skönhet, när hon ännu var ung
flicka, sade Marilla. - Jag var aldrig vidare bekant med henne,
men det lilla jag kände henne tyckte jag om henne. Somliga
människor ansågo henne egendomlig redan då. Davy — kornmei
jag någonsin på dig med att du gör så där igen, ska du minsann
få vänta på din mat ända tills alla andra ha ätit, ska du få se.
De flesta samtal mellan Anne och Marilla i tvillingarnas när-
varo voro späckade med dylika »parenteser,» riktade till Davy.
Den här gången hade Davy - det är tråkigt att nödgas tala om’et
— ej lyckats fånga upp de sista sirapsdropparna med sm sked,
men löst svårigheten genom att med bägge händerna lyfta upp sin
tallrik och slicka omkring på den med sin lilla ljusröda tunga.
181
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
