Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV. Farbror Abes oväder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Farbror Abes oväder.
hämtade jag en annan sten, och så blev det bara en våt fläck
av’en . . . Men Dora sådde allting på samma gång som mig, och
det växei utmärkt i hennes trädgård . . . Det måtte inte vara må-
nens skull, slöt Davy och sag djupt eftertänksam ut.
- Marilla, titta på det här äppelträdet, sade Anne. - Det
är ju alldeles som en människa . . . Det sträcker ut sina långa
armar för att helt behagfullt lyfta upp sina skära kjolar och bed"ja
oss beundra.
- De där vita gyllen-träden äro alltid tacksamma, sade
Marilla belåtet. - Vi få mycket rik skörd i år, och det är
bra roligt; de äpplena äro så utmärkta till mos att lägga emellan
smördegsbottnar.
Men varken Marilla eller Anne eller någon annan blev det
beskärt att koka mos av Vita gyllenträdets äpplen det året.
Den tjugotredje maj kom - en för årstiden alldeles ovan-
ligt het dag, vilket ingen kände i högre grad än Anne och hennes
lilla bikupa av elever, som försmäktade över decimalbråk och sats-
lära inne i Avonleas skolsal. En vind, så het som ur en bakugn,
blåste hela förmiddagen, men vid tolvtiden mojnade den av och
efterträddes av en tryckande stillhet. Klockan halv fyra hörde
Anne ett dovt mullrande av åskan, och hon slutade genast
lektionen, så att barnen skulle kunna hinna hem, innan ovädret
bröt lös.
När de kommo ut på skolgården, märkte Anne, att det låg
liksom ett slags dunkel skymning över naturen, ehuru solen ännu
sken med en brännande glans. Annetta Bell grep ängsligt hen-
nes hand.
— O, fröken, titta på det där förfärliga molnet!
Anne såg och ropade högt till av förskräckelse. I nordväst
höjde sig hastigt en molnvägg, vars make hon ännu aldrig i sitt
liv skådat. Den var svartblå, utom där dess kullriga kanter skif-
tade i en hemskt kalkvit färg. Den hade med sig någonting
obeskrivligt’ hotande, där den sköt upp på den eljes klara, blå
himlen; då och då ljungade en blixt genom den, åtföljd av ett
skarpt mullrande. Det svarta molnet hängde så lågt, att det
nästan tycktes röra vid skogsåsarnas toppar.
Herr Harmon Andrews kom skramlande uppför backen med
195
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
