Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV. Avonlea upplever en skandal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Avonlea upplever en skandal.
skulle jag behöva mer än trettio år, till och med i himlen, för
att glömma att längta efter den då och då.
— Tala åtminstone aldrig så där, när tvillingarna hör på,
det ber jag, sade Marilla, och så gick hon in i köket med sin
kyckling.
Anne stack in narcisserna i sitt hår och gick ned till grin-
den utåt avtagsvägen, där hon stod en stund och solade sig i
junimorgonens klarhet, innan hon gick för att sköta sina vanliga
sysslor. Världen höll på att förskönas igen; gamla moder natur
gjorde sitt bästa för att undanrödja spåren efter stormen och hag-
let, och fastän det skulle gå om många månader, innan hon full-
ständigt lyckats, gjorde hon verkliga underverk.
— I dag skulle jag helst vilja gå och lata mig så lång
dagen är, berättade Anne för en sidensvans, som sjöng och gun-
gade på en pilgren; men en skolmamsell, som därjämte hand-
leder ett par tvillingar, har inte råd att vara lat, pippi lilla. Så
sött du sjunger, lilla pipps! Du riktigt klär mina känslor i sång
bra mycket bättre än jag skulle kunna göra det själv. Nej se —
vem kommer här?
En vagn kom rullande uppför avtagsvägen, med två per-
soner på framsätet och en väldig koffert bakpå. När den när-
made sig, såg Anne, att kusken var stationsinspektorens vid Bright
River son, men reskamraten var en främling — ett piggt litet
fruntimmer, som helt behändigt skuttade av vid grinden nästan
innan hästen hunnit stanna.
Hon tycktes vara »liten, men naggande god», var nog när-
mare de femtio än de fyrtio, men såg ännu riktigt bra ut med
sina rödblommiga kinder, tindrande, svarta ögon och blanka,
svarta hår, varöver höjde sig en underbar hatt, prydd både med
blommor och plymer. Fastän hon åkt sexton kilometer framåt en
dammig landsväg, såg hon lika prydlig ut, som om hon suttit
under en glaskupa.
— Bor herr James A. Harrison här, tro? frågade hon genast.
— Nej, herr Harrison bor därborta, sade Anne, så häpen
att hon knappt visste till sig.
— Jag tyckte nog, att det här stället såg för ordentligt ut
— mycket för ordentligt för att James A. skulle kunna bo här,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
