Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXX. Bröllop i Ekostugan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bröllop i Ekostugan.
ned . . . Och människorna bli pölvåta — och vad smuts di dra
in i rummen se’n — och inte kan di vigas i kaprifoliebersån —
och regn i brudkronan betyder olycka, säga vad ni vill, fröken
Shirley . . . Jag tänkte väl, jag: allting har gått så bra hittills, så
här kan det inte hålla i . . .
Charlotta den Fjärde tycktes ha lånat en del världsvishet i
kritiska ögonblick av fröken Eliza Andrews.
Men det blev inte regn, fastän vädret hela tiden såg ut som
om det »ämnade» . . . Klockan tolv voro rummen festligt prydda
och bordet vackert dukat, och en trappa upp väntade en älsklig
och intagande brud.
— Vad du ser söt ut, sade Anne hänförd.
— Förtjusande! instämde Diana.
— Nu ä’ allting färdigt, fröknarna, och ännu har det inte
hänt någon olycka, rapporterade Charlotta med viktig min, innan
hon försvann in på sin lilla kammare för att kläda sig.
Upp knötos alla vita tåtar, och den översvallande rikedom av
burriga lockar, som nuslapp lös, flätades i tvenne tjocka flätor,
som ombundos, icke med två, utan med fyra rosetter av sprittnya,
klarblåa band. De båda övre rosetternagåvo snarast intrycket av
att vara ett par tämligen utvuxna vingar, som gingo ut från Char-
lottas nacke, ungefär i samma väg som på Rafaels änglar. Men
Charlotta själv fann dem ytterst stilfulla, och sedan hon undei
mycket frasande och prasslande krupit i en vit klänning, sa hart
stärkt, att den kunde stå för sig själv, tittade hon sig i spegeln
med stor belåtenhet - en belåtenhet, som varade tills hon kom
ut i hallen.
Där uppfångade hon genom den pa glänt stående gästi ums-
dörren en skymt av en lång och smärt flicka i en vit klänning,
som i mjuka veck föll ned omkring henne, och flickan var syssel-
satt med att fästa vita, stjärnliknande blommor i de vågiga mas-
sorna av sitt guldbruna hår.
— O, aldrig blir jag människa att se ut som fröken Shirley,
tänkte stackars Charlotta helt förtvivlad. — Man ä väl tvungen att
födas så, kan jag tro - nog har jag försökt allt vad jag orkar,
men aldrig får jag det där förnäma över mig ...
Klockan ett hade gästerna samlats, häribiand inberaknade pa-
Montgomery, Anne. 257 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
