Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Biskoparnes förödmjukelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stiftare bekommit?» Utarbetandet af en bibelöfversättning
framhölls som en »anständig syssla för riksens ärkebiskop»,
hvilken äfven borde »sätta sin ära uti att styra sina prästers
tygelfria lefverne och drifva dem till att yrka bokvett». Till
någon uppenbar brytning mellan dem båda kom det
emellertid ännu icke.
I maj månad reste konungen, åtföljd af Laurentius
Andreæ, till Uppsala för att hålla samspråk med allmogen,
hvilken visat sig orolig; han tog med sig 2,000 välrustade ryttare
i blanka harnesk. Menigheten var samlad nedanför
kungshögarne vid gamla Uppsala. Konungen med sitt följe red upp
och stannade på den största högen samt hade då ärkebiskopen
vid sin högra och Laurentius Andreæ vid sin vänstra sida.
Konungen talade först till den nedanför stående menigheten
och tillsporde den, om den icke vore nöjd därmed, att det
stora antalet af late munkar, som likt en ohyra förtärde det
fetaste af landet, blefve förminskadt. I stället, sade han, skulle
han förse riket med lärda och skickliga skolmästare, som kunde
undervisa barnen i sådana stycken, med hvilka fäderneslandet
skulle heder tillskyndas. Men bönderna började sinsemellan
gny och ropade: »Vi vilja behålla våra munkar, vi få själfva
föda dem». De blefvo alltmer frispråkiga och sade sig hafva
sport, att man »tänkte borttaga den latinska mässan och ändra
den gamla tron». Därtill vore, menade de, kanslern Lars
Andersson upphofvet, hvarför de anhöllo att få hämta honom
ur staden och straffa honom. De visste ej, att den hatade
kanslern satt till häst midt framför dem vid konungens sida.
»Kännen I då Lars Andersson?» frågade dem konungen
skämtsamt. »Om vi», sade de uppretade bönderna, »hade
honom här på löten, så skulle vi nog känna honom och han
oss». Konungen befallde då en af sina hofmän att tilltala
bönderna på latin, och denne gjorde så. »Vi förstå ju ej,
hvad den mannen säger», utropade de då förtrytsamt. — »Och
likväl», inföll konungen, »ären I så måna om den latinska
mässan, hvilken I ej bättre förstån». Han hade dock ej
lyckats ställa bönderna till freds och var därför vid föga godt
lynne.
På hemvägen lät han emellertid ej något förmärkas, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
