Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utländska envåldsfunder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då däremot det svenska språket under denna behandling
vanställdes och rådbråkades. Öfver brist på skrifkunnigt
kanslibiträde behöfde sålunda konung Gustaf ej längre klaga, om
än själfva kanslistilen blef vida mindre svensk än den förut
varit. Men i sin karakter visade Konrad von Pyhy svåra
lyten; han var lättsinnig, fåfäng och opålitlig. För allt svenskt
visade han en högmodig ringaktning. I sitt lefnadssätt röjde
han en slösaktig praktlystnad, i synnerhet sedan hans hustru,
hvilken tillhörde den tyska släkten Kökeritz, kommit öfver
till Sverige. Då den rikliga underhållssumma, som blef
honom anslagen, ej räckte till för hans slöseri, skydde han ej
att bruka oredliga utvägar.
Af bättre halt var Georg Norman, hvilken vid samma
tid som Konrad von Pyhy hitkom samt då var försedd med
rekommendationsbref från både Luther och Melanchton. Han
tillhörde, sades det, en pommersk adelssläkt, hade i Wittenberg
gjort grundliga studier och var reformationen varmt tillgifven.
Från 1539, då han förordnades till lärare för prins Erik, vann han
konungens oinskränkta förtroende. Han ville hafva
reformationen fortsatt efter mönstret af hans hemland, där
biskopsdömet var fullständigt nedbrutet och kyrkostyrelsen lagd under
den världsliga makten.
Den nye kanslern anslog i sitt halftyska tungomål en stolt
herskarton, som betydligt skilde sig från det forna
folkledarspråket. Än mera framträdde enväldesanspråken i nymodiga
förvaltnings- och beskattningsåtgärder, åsyftande att införa en
»politi», som ställde den enskildes hela hushållning och
näringslif under statsmaktens reglementering.
Uppländingarne, af ålder vana att föra ett fritt språk, beklagade sig,
att de i den utländske kanslern fått »en herre och konung
här i landet»; de knotade öfver att ej mer få »brygga och
baka i fred» samt befarade, att man ville »beskatta deras
korndråsar». För att taga sin kansler i försvar och tillika
lugna missnöjet, aflät då (1539) konungen till Upplands
menighet ett märkligt bref, i hvars landsfaderliga ordalag
envåldsklorna på mer än ett ställe stucko hårdt fram.
»I fattige män», skref han, »kunnen icke besinna, huru
högt och märkeligen oss och detta rike anligger om en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
