Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dackefejdens begynnelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Smålandsbygden. Tidigt en morgon, då ingen i lägret anade något
oråd, hördes plötsligt från skogen dånet af flere tusen yxor
och braket af kullstörtande träd. Snart varsnades i
skogsbrynet den manstarka bondeskaran, som med förhuggningar
igenbråtade alla vägar och därigenom inklamrade det kungliga
krigsfolket, så att ingen möjlighet tycktes gifven att slå sig
igenom bråtarne. Men en östgötabonde visade en lönstig,
som gick öfver en svårtillgänglig bergshöjd, och det var nu
enda vägen, på hvilken man kunde komma fram. Möjligen
skulle de kungliga trupperna här hafva lyckats att smyga sig
undan, om de ej för att sammanhålla sin skara tagit sig för
att slå trumhvirflar under sitt framtåg. Bönderna samlade sig
då från alla håll till angrepp, och knektarne kunde ej hålla
stånd, utan flydde, hvart de kunde, bland bergen och i
skogarne. De knektar, som öfverlefde detta svåra nederlag,
samlade sig småningom och i uselt skick åter i Linköping.
Bönderna gjorde ett rikt byte, i synnerhet af allehanda vapen,
dem de i segertåg förde till hufvudstyrkan, som under Dackes
befäl stod samlad vid Växjö. Det hemman, som uppstod i
skogen, där bråtarne fällts, fick namnet Yxefalla, och
bergsbacken, där de kungliga trupperna besvekos i sitt hopp om
undflykt, fick namnet Svikingslid. Man har där funnit sporrar,
vapenbitar och andra lämningar efter den hållna striden.
De kungliges nederlag vid Kisa hade till följd, att
uppresningen började kasta sin brand in i Östergötland och
återigen flämtade upp i Tjust. Den liknade nu en stor vådeld,
hvars flyggnistor pläga sprida sig och tända äfven på längre
afstånd. I Västergötland tedde sig en orosanda, som den
stränga polisordningen ej fullt kunde kväfva; på Tiveden
huserade redan »skogstjufvar» efter småländskt föredöme, denna
rörelse spridde sig äfven till Dalslands skogsmarker, och i
Lödöse jäste missnöjet sedan gammalt. Detta hade Gustaf
Olofsson funnit sig taga i betraktande redan vid sitt första
Smålandståg, då han fann nödigt att kvarlämna en stor del
at sitt folk till vakt vid gränsen och särskildt till betäckning
för Lödöse. Konungen, som hade en annan uppfattning om
sättet att släcka eldsvådor, skref till honom med anledning
däraf: »Men det I eller andre gode män vilje mycket tänka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
