Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Vasas skaplynne och eftermäle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»dygdesamma höfviskhet», hvarigenom han, i motsats till sina
ättlingar, höll sitt sedliga lif fläckfritt, utlät sig predikanten:
»För den sannfärdige Gud och all rättvisa må vi, som med
honom voro i dagligt umgänge, vittna, att han ej tålte något
ohöfviskt tal eller ord, ja hans heliga kongl. majestät kunde
icke heller lida sådant måladt på taflor eller utstickningar».
Hans medkänsla för andras lidanden och hemsökelser
framhölls äfven. »När helst», heter det, »någon Guds synnerliga
plåga uppå kom med pestilentia, med otidig väderlek, med
dyr tid, med ofred eller hvad som helst sådant, det Guds
vredes tecken och syndastraff syntes vara, då kunde hans
hoftjänare icke utan stor ömkan och medlidande se och höra,
huru han sig grämade, suckade, hof upp händerna mot
himmelen, suckade och bad Gud vara barmhärtig».
Den svenske storbonden med både sina förtjänster och
sina fel stod utpräglad fram i Gustaf Vasa. Den lifskraft,
uthållighet och arbetsduglighet, som utmärka den svenska
bondestammen, ägde han i hög grad. Hans starka hälsa, som
alltjämt sattes på hårda prof, bröts ej förrän i sena ålderdomen
och underhölls med ringa eller intet biträde af läkare. Om
hans uthålliga arbetsförmåga vittna ej minst de från hans
kansli eller honom enskildt utgångna mångtaliga skrifvelserna,
hvilka till stor, kanske största delen blifvit af honom själf i
koncept uppsatta eller för skrifvarne dikterade. Sitt rike
genomreste han ideligen i alla riktningar; endast i nordliga Norrland
och i Värmland har han icke varit, i det inre af Småland
föga. Betjänad af handtlangare, men föga understödd af
medhjälpare, skötte han med aldrig svikande drift och omtanke
ärenden af de mest olikartade slag, synnerligen de ekonomiska.
Först mot slutet af sin lefnad klagade han ibland öfver att
vara för mycket »belåden», men hans verksamhetslust
mattades ändå ej synnerligt. Till Severen Kijl, hvilken klagade
öfver sin tilltagande ålderdomssvaghet, skref han en gång:
»Dock, det du görs gammal och är understundom sjuklig, det
kunne vi väl tro. Sådana lägligheter befinna vi fast hos oss.
Vi kunne likväl icke hafva tillfälle att blifva bekymmer, arbete
och omak förutan.»
Den svenske storbondens karga och myndiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
