8o si/äktarfvet. efter den gård där de bott; men den som fått en lärd bildning vill ock skaffa sig ett namn af klassisk klang. Ett sådant bildar han då merendels genom att omforma eller (helt eller delvis) öfversätta namnet på någon ort, med hvilken han känner sig stå i förbindelse: hemgård eller hemsocken. Så t. ex. Lithovius af Littois i S:t Karins socken nära Åbo, Calamnius af Kala-joki (joki = flod, amnis). Stundom är väl ett sådant namn ursprungligen blott en beteckning för den ort, där man har sin verksamhet: Iyimingius = pastor i Iyimingo, och namnet kan då ombytas vid flyttning till en annan plats, likasom bonden kan byta namn, då han flyttar till en annan gård. Men om, såsom mycket ofta händer, en son efterträder sin far och stannar i samma socken som han, då blir ock ett sådant efter vistelseorten taget namn småningom ett verkligt släktnamn. Om åtskilliga af dem, som sålunda först tagit sig namn af denna art, finnes en uttrycklig uppgift att de varit bondsöner, och om de öfriga kunna vi utan fel antaga, att de haft en liknande härkomst eller stammat från småborgare, hvilka i lefnadssätt föga skilt sig från bönder. Någon gång kan ock antagandet af en ändelse på -us ånge öfvergång från bonde till borgare eller civil tjensteman. Man kan vara temmeligen säker på att inträdet i det »lärda ståndet» ej för bonde- eller borgaresonen betecknade någon synnerligen djuptgående social förflyttning, i synnerhet om prästen fick sin verkningskrets i hemsocknen eller någon annan aflägsnare trakt af landet. Och nu är det ock för de nämnda släkterna karakteristiskt, att man gärna led efter led blir kvar i hemorten; eller åtminstone lämnar man ej landskapet, Österbotten,