styäkt arfvet. Under sådana omständigheter måste ock moderns begrafning hållas »med ali möjelig besparing, dock heder-ligen», eller, som Lisette uttrycker det, »liten och nätt». Hvad därmed förstods kunna vi sluta af notiserna att begrafningen försiggick i kyrkan, de ypperste handlande voro bärare, »närmare sextio personer voro bjudne samt punsch och bischoff tillräckeligt». Men både dessa varor och annat hade man måst taga på kredit hos grannarna, »som äro ganska goda», säger fadern; och ännu i februari följande år var ej allt betaldt. Mycken vänlighet hade man ock rönt af Ståhl, och Lisette säger att han »var ganska god och outtröttlig vid mammas sjukdom». Hon önskar därför att Zachris skulle »complimentera» Ståhl för hans godhet, och brodern uppfyllde äfven i bref denna önskan. Öfver hufvud tecknar sig Lisette, i de få bref af henne som finnas i behåll, såsom en på samma gång finkänslig och praktisk natur. Energiskt tar hon sig hemmets angelägenheter an och har sin egen mening äfven om faderns företag. Ehuru denne ej begärt någon hjälp, hade sonen dock från Sverige sändt hem penningar, för hvilka Lisette i februari tackade. Men därjämte hade fadern genom Zachris, »om Gud hjälper dig till bakas ifrån den långa resan», beställt en sextio kannors järngryta för att till ekonomins upphjälpande bränna brännvin. Detta förslag vann dock ej Lisettes bifall. »Grytan, som pappa beställt, tycker jag oss emellan sagdt är litet onödig, vi har så litet att bränna af, och dessutom får vi ej bränna mycket efter dessa nya för ordningar; men gör ändå som du vill. Men kaffe, hvete-mjöl och sirap, om du hade råd till sådant, det skulle