276 barndomshemmet. hopplösa i sin sjukdom, och man nog för att utan klagan räkna de få dagar han hade kvar. Däremellan kunde han vara glad, skämta med barnen och till och med sjunga sin ungdoms visor. Och när den trötta tanken behöfde hvila, lade han »patience» på ett lutande bräde anbragt framför hans stol.» Två sådana utprägladt individuella personligheter som föräldrarna måste ha för sonens »sjette sinne» fått sin egen »atmosfär»; och i hvilken form denna än framträdde för hans förnimmelse, verkade i och genom den säkert ock den anda af pliktuppfyllelse och själfför-sakelse, af hvilken de båda makarnas lif genomströmmades. Det ligger nära till hands att på Nykarleby-läkarens hem lämpa hvad hans son mer än ett halft sekel senare sjöng om hans stora efterföljare, »Finlands Elias»: Här bor en stormakt, en af världens största, det tysta arbetet, som icke braskar och icke kifvas, men som, likt ett vårregn, bortsmälter isar, vattnar fosterjorden, nyföder folk, omskapar tidehvarf. Och det var här han, genom föräldrarnas exempel och egna öfningar i själföfvervinnelse, lärde sig förstå att stort är blott det som vet sig själf försaka; blott den, som gifver allt, får allt tillbaka. Sällan har väl äfven föräldrars omsorg och kärlek blifvit i så rikt mått belönade som här. Ty den varma och innerliga tacksamhet sonen egnade deras fostrarvärf har tagit sig uttryck i hans diktning, och genom den lefver minnet af »de två vid älfven» ljust och äradt långt efter det de själfva lämnat det jordiska.