skaivdegryning. 355 Han hade, som vi minnas, godt om tid, och kamratlifvet lockade honom ej synnerligen mycket: det var nog mera för att upprätthålla »prestigen», än af böjelse, som han deltog i de andras hårdhändta lekar. Någon jämnårig lekkamrat hade han ej heller i sitt nya hem: Sophie var på Kudnis och Gustaf helt liten. Hvem kan då undra öfver att han snart dagligen infann sig hos de kära fastrarna, där dessutom ofta nog plättpannan hördes fräsa i spiseln? Och lika naturligt är, att gossen snart blef fastrarnas stora favorit. Han var ju son till deras käre broder Zachris, som hjälpt dem så mycket. Och hjälpsamheten tycktes ha gått i arf, ty då fastrarna klagade öfver att råttor åto upp maten för deras höns, var lille Zachris genast färdig att erbjuda sin hjälp. Han var ju redan specialist i mössfångande; hvarför skulle han ej drista försöka sig äfven på råttor? I det lider, där hönsen bodde, fann han en gammal dörr. Och denna gillrade han en afton upp till en fälla, som efter hans egen mening var så listigt inrättad, att den råtta, som rörde vid betet, ofelbart skulle få dörren att falla ned och sålunda bli ihjälslagen på fläcken. Följande natt kunde han knappt sofva af otålighet att få se resultatet, och om morgonen skyndade han till lidret. Anslaget hade lyckats: dörren hade fallit ned, och något låg därunder. Men vid närmare undersökning befanns att detta något var — fastrarnas allra bästa höna. Dock: icke rådde ju han för det, tyckte fastrarna, han hade i alla fall menat så väl. Så mötte ej heller från deras sida något svårare hinder gossen, då han ville göra bekantskap med bibliotekets innehåll. Väl märkte han stundom, att någon bok togs