37 o iväxor och romaner. tidigt är färdigt att underkasta sig och dyrka kärlekens makt. Och att skalden — likasom så många andra af hans bröder i Apollo — ägde ett sådant temperament, det har han själf intygat. Han talar om huru han redan då han lyftes på Charlotte Kantzaus knä såg för djupt in i hennes mörka ögon och huru han ett par år senare afsköt hundra snöbollar mot Kudnis trappa till ära för den vackra lindanserskan Felicia Kasper. Och med ett sådant temperament måste han naturligtvis ur romanerna ha fått ett starkt intryck af sanningen i den gamla satsen >>omnia vincit amor, et nos cedamus amori». Ty för roman-författarne är det ju merendels ett axiom, att ingen kan stå emot kärleken — åtminstone ingen karl. Väl kan »Elise eller kvinnatj i sin fullkomlighet» uppoffra sin kärlek, ja besegra den i sitt eget hjärta, och detsamma göra nog ock många af hennes systrar bland romanhjältinnorna; men redan för de flesta af dessa innebär en sådan uppoffring äfven sköflandet af hela lifvets lycka. Männen däremot framställas gemenligen såsom helt och hållet beherskade af passionen — vare sig denna sedan leder dem till ädla handlingar eller till brott. Förhållandet mellan Frithiof och Ingeborg är i detta afseende typiskt. Men det var då säkert för gossen från Nykarleby en lycka, att hans känslo- och fantasilif fick ett »föremål» sådant som kusinen/ Ren och oskyldig kunde lågan af hans barndomskärlek brinna för henne, hvilken för honom framstod som »oskulden», och så kunde denna låga, så länge han förblef »trogen M. C. Iy.» bevara honom från de förvillelser, till hvilka en varmblodig och svärmisk gosse eljes så lätt kunnat lockas.