37 o iväxor och romaner. till Kronohagen och följde själf med, samt träffade vid framkomsten frun och hennes mor, kamrerskan Tengström, hvilken bodde i gården bredvid och sannolikt nu var sin dotter behjälplig vid iordningställandet af det nya hemmet. Men då det rum, där Zachris skulle bo, ännu ej var fullt i ordning, gick han snart åter ut till Senatstorget, där han fick se en parad. »Det var Pet-rofska bataljon — fanken hvad det såg grant ut.» Så träffade han oförmodadt »en hel hop med Ulaburgenser» och vandrade med dem, utan att så noga ge akt på vägen. När han så skilts från kamraterna, visste han ej hvar han var, gick på måfå dit, där han tyckte Kronohagen borde ligga, och kom i stället till — andra ändan af staden, Sandviken. När han slutligen hunnit fråga sig fram och funnit vägen tillbaka till Runebergs, var klockan redan tre, och middagstimmen var klockan ett. Allt aflöpte dock från husfaderns sida med skämt öfver hans upptäcktsresa, och middag behöfde han ej sakna. Detta missöde afskräckte honom ej från att åter på eftermiddagen ge sig ut, nu dock i sällskap med Herr Blank. Och följande dag var han likaledes ute både för-och eftermiddag samt blef därvid i tillfälle att besöka stadens allra ålderdomligaste del, Skatudden. Där bodde nämligen »moster Wikstedt», en frände till familjen Lithén. Så hade nu gossen orienterat sig öfverallt i den stad, som sedan i nära femtio år skulle bli hans vinterhem och hvars utveckling han längre fram skulle komma att såsom tidningsredaktör åskådligt teckna och kraftigt främja.