476- [hos runeberg. som Runeberg. Och oberoende af det mått af kunskaper han inhämtat, måste äfven själfva undervisningens form ha verkat i riktning åt en harmonisk utveckling. Först en med omsorg och kärlek ledd undervisning i hemmet; så skolans stränga tukt och kamratskapets ofta hård-händta »lefnadserfarenheter»; sist ett mellantillstånd mellan skolgossens tvång och studentens frihet. Men utöfver hvad skolan på denna tid hade att erbjuda hade denne student fått undervisning i och intresse för naturvetenskap, musik, bildande konst, gymnastik och dans — områden som för det allra största flertalet af tidens ungdom voro alldeles främmande eller åtminstone hos högst få, om hos någon, voro representerade i så rik förening som här. Och med allt detta var han ändå en frisk, hurtig och modig gosse, som om våren »slog sin boll mot skyn i skämt och ras», om vintern älskade att på stålsko ila öfver de blåa djupen, om sommaren och hösten kunde sköta bössa och siknot. Ja han kunde, om det gällde att försvara en kamrat, applicera en fläskare, så att hans hand värkte. Än mer hade han dock lärt i lefnadens skola. Fri från det fattigdomens tryck, som så mången annan finsk yngling fick pröfva, och mot hvilket äfven hans far i sin ungdom fått kämpa, och tillhörande den aristokrati, som han själf senare förklarade vara Finlands enda: bildningens, hade han rört sig i de mest olika kretsar: bland landtfolk och småborgare, i »residensstadens» tjenstemannavärld, i lif gar dets finska skarpskyttebatal-j öns officerskretsar, i Lördagssällskapet, vid studenternas »sommarnöjen på landet» och maj kalas, på picknicker, maskrader och marknader. Och på samma gång hans