478- [hos runeberg. ännu vänta på det sammanhållande band, hvilket skall gifvas af mognare ålder, fördjupade erfarenheter och kraftigare, själfständigare handling. Men det som då kommer: den poetiska tolkningen af ett helt folks,, och framför allt »andens fria folks», fasta förtröstan på de eviga makternas seger, det finnes redan nu i frö. Evighetskänslan, väckt genom kärleken och i denna ännu rent personlig, den har kort därpå sammansmultit med en instinktiv känsla af och för det höga mål, som är ställdt för den kultur, i hvilken han lefvat sig in genom hela sin uppfostran, genom umgänget med Runeberg och försmaken af universitetslifvet. Och så diktar han, den dag han får sitt betyg af Runeberg, dessa rader, i hvilka han på samma gång utstakar sin egen skaldebana och ger ett representativt uttryck för hvad hvarje sann finsk student, ja hvarje sökande människoande känner: Trång är den krets, hvari människan dväljs, dock sträfvar hon framåt, sträfvar att< hinna ett mål, dit ingen dödelig framträngt: vetandets mål och tankens gräns, så oandlig och evig. Visdomens ande sig fröjdar däråt, den glädes och tänder kunskapsbegär uti människans själ, som sent eller tidigt bryter sig ut, med kraft fortfar och ledsagadt af snillet banar sig väg och forskandé går allt längre och längre, stannar omsider, men vikande blott för allhärjaren döden, viker, men faller dock ej, tills sist den odödliga anden oförgängelig, fri, skall evigt följa sin bana; då kan den nå det mål, dit fåfängt den dödlige sträfvar, då kan snillet, oändeligt själf, det oändliga hinna.