YNGLINGENS V AI,. 165 rädd för att låta denna bekännelse framträda alltför otvetydlig till och med för honom själf. Den känsla af tomhet och oklarhet, som det unga hjärtat erfor, då barndomskärlekens sol gått ned, den fortfar under hela följande läseår och återspeglas ej blott i flere uttalanden i samma stil som det från den sista juli anförda, utan ock i den form det yttre lifvet antager. Det är såsom hade han med »enheten» i sin kärlek också i någon mån mist enheten i sitt eget jag. Redan på resan till Helsingfors hösten 1837 betecknar han sig som en »kameleont», och mer än förr få nu ögonblickets impulser makt med honom samt understödas af samvaron med kamrater, i hvilkas sällskap han, som redan är berättadt, kan deltaga i rätt »risquabla» företag. Ej heller julferien visar någon nämnvärd olikhet med Helsingforslifvet. Efter en dans andra dag jul spelar han nu opåtaldt kort till klockan sju på morgonen. Men för sällskapslifvet på nyåret är han rätt likgiltig: Emilie hade ock den 5 januari farit till Gamlakarleby. Och så antecknar han samma dag: »Boston hemma. Betydelselöst lif mellan korten.» Herraväldet öfver sig själf förlorar han väl icke: när han under mars månad 1838 räknat sjutton bostonkväl-lar, finner han det vara »bäst att sansa sig något litet». Men när han fyller tjugo år, hyllar han stormen, som frisk och fri svärmar kring världen med ungdomslust. Men midt under yran ropar en klagande röst på lugn, på frid. »Då måste han hastigt bort — han måste kasta sig öfver stoftets växlande former och fly till fjärran land med sin aldrig hvilande oro. Men icke så: en oro utan