VÄNTAN. 459 Detta resultat meddelade han med sonlig uppriktighet modern. Hon var ju ock van att sedan tidiga år, om än på afstånd, följa sin kära gosse i allt hvad han företog sig. Så hade hon fortfarande omsorg om hans kläder, ja påminner honom ännu hösten 1842 två gånger att för ali del gå med kalsonger och ullstrumpor. Vid lämpliga tillfällen begär hon hem allt som behöfver repareras, och när hon så fått en sändning, skrifver hon: »Mera trasor väntade jag. Intet alis linne? Så mycket bättre, om du har bara helt. Men vet du: fyra strumpor var makalösa och kan således ej göras något åt förr än de får sin andra hälft igen, som du ej får glömma bort i sommar.» Så mycket mera intresserad är hon naturligtvis då af huru sonen i stort sköter sin ekonomi. I februari 1842 skrifver hon: »L,åt mig allt veta hur dina affärer står. Du är väl ej mera under mitt förmynderskap, allraminst nu, då du tänker hjälpa dig själf; men du vet väl från hvad källa min omsorg om dig utgår, och då vet jag att du allt svarar på mina frågor med samma barnsliga förtroende och uppriktighet som förr.» När hon nu får del af bokslutet för 1842, skrifver hon: »Af ditt sista bref ser jag, att du får slå giftas ur hågen, ty en ensam person, som behöfver så mycket för egen räkning, behöfver stora inkomster för att kunna underhålla familje. Nog får Emilie lära sig vänta. Jag anser dig med bekymmer för slösare . . Hur mången yngling får ej slå sig ut med ditt diverseconto och tobaks- och otaliga bättre familler med hvad du ensam gör af med. Det bekymrar mig därföre, att jag ser i framtiden att da alltid skall få dras med brödomsorgen, ty du kan ej