redaktören. 29 Härmed har nu tidningen anslagit en lättare, mera novellistisk ton och tillika blifvit mer »aktuell». Ansatser åt detta håll hade dock ej saknats redan från början. Så påbegyntes i n:o 5 en serie Modeartiklar, som sedan fortsattes i fyra andra nummer. Också de förklaras vara afsedda för »den vackra delen af tidningens publik», ocb uppges i dagboken ha vunnit »damernas bifall», likasom »Anoncer», hvilka nu första gången förekomma. Äfven modeartiklarna innehålla dock annat än man af titeln kunde sluta. »Det är icke om hatt- och klänningsfasoner, icke om couleurta eller ocouleurta sidenband, om formerna på ett klänningslif, snibbarne på en krage eller canoner och dylika fruntimmers-anfallsvapen . . som jag talar; där skulle jag, såsom alldeles saknande underbyggnad, ganska slätt slå mig ut.» Nej han talar om »modet att aldrig alldeles aflägga gamla moder», om »skvallermodet», modet att följa med strömmen och — modet att sällan eller aldrig gå i kyrkan, hvilket dock mest gäller herrarne. »Slutligen är det, beklagligt nog, ganska allmänt på modet att låta påskina en märkbar likgiltighet, ja jag må väl säga förakt för allt hvad som icke närmast rörer hvardagslifvet rundtomkring oss.» Då nu alla dessa »moder» förklaras existera i »vår goda stad Carlopolis», så ådagalägger detta visserligen redaktörens håg att behandla »de lokale forhold», men osäkert är om publiken var så alldeles nöjd med att se sina svaga sidor blottade. Och så kom i n:o 9 en än mera aktuell artikel om en fartygsutskjutning; men däri ingick det redan omtalade utfallet mot de ryska officerarne (2:62), hvilka bland annat kallades »tvenne surrande hästflugor», med tillägg att i en viss fransk