redaktören. 67 dock rätt ofta fick i sitt blad tillkännage: »I anseende till oförutsedda hinder är tidningens utgifvande i dag förd röj dt.» Men icke ens ett sådant meddelande var alltid tillåtet. En annan antydan, nu på prosa, förekommer i hans första höstbref 1845 till kapten Iyeopold, hvilket kommer ovanligt sent (1 november). Han hade tegat så länge, emedan han ej vetat hvar kaptenen befann sig. Nu hade han af en bland de femtonhundTa finska officerare, som tjena i ryska armén, fått höra att kaptenen åter var i Bender, mådde sundt och nyligen låtit döpa sin förstfödde med det barbariska namnet Schamil. Så f ortsättes: »Döm om min tillfredsställelse. Jag skyndar att hvässa min penna så spetsig jag förmår; men bakom mig står en genius, som, osedd af andra, hviskar: trubbigare! trubbigare! Och jag får väl lyda det hälsosamma rådet.» Längre fram skall visas hvilken betydelse denna hans påtvungna metod att skrifva i antydningar — hvilken för öfrigt möter oss redan i dagboken (2 : 310) — fick äfven för de högre formerna af hans författarskap; här må blott nämnas, att förfaringssättet äfven hade sina ölägenheter: läsaren förstod eller trodde sig förstå alltför mycket. Så säges i ett bref till Leopold 1844: »Talenten att utgrunda hemligheter går stundom långt. Så frågade engång en af mina vänner mycket betydelsefullt: Hvad menade du med det, att kyrk-tuppen har ramlat? Ty om denna allmänt kända hän delse stod ett par ord i tidningen.» Att denna »talang» för honom personligen kunde blifva rätt vådlig, skola vi framdeles få se.