höstmörker. 365 som rektor bort befalla studenterne att gå på balen, »helst kändt är att de studerande aldrig underlåta att ställa sig en befallning till efterrättelse» ■— de hade infunnit sig till och med då de kallats att mottaga föreställningar af vicekansler. Härtill genmälde Rein, att Nordenstam själf icke önskat en sådan befallning; han hade velat visa studenterne en uppmärksamhet, men det var honom likgiltigt om de komme eller ej, ja han hade sagt: »det kunde vara så godt om de icke komme». Emellertid såg han i studenternes uteblifvande en demonstration mot deras öfverhet, något som borde »på det strängaste sätt beifras och straffas». Man fruktade det värsta, till och med att universitetet skulle stängas. Då fann sig Rein uppfordrad att manligen taga bladet från munnen. Bland de inbjudna funnos, skrifver han till Armfelt, söner och nära anförvanter till senatorer och andra ansedda ämbetsmän, och han tror att hans ord »haft bättre verkan därest icke . . oordningarne i theatern och deras omedelbara följder framkallat en ofantlig sensation äfven utom universitetet och de studerandes förehafvande ibland ganska ansedde män å orten vunnit anklang och möjligen uppmuntran». Ja han känner sig af sin plikt manad att framhålla, huruledes studenternas »beklagansvärda beteende», hvilket han är långt ifrån att vilja försvara, »ofelbart blifvit framkalladt genom de hvarje moraliskt inflytande hämmande lagstridiga åtgärder, som senast blifvit vidtagne. Skall ungdomen vänjas vid laglydnad, är första villkoret att deras styresmän iakttaga lag. Om universitetet än skall hafva en framtid och icke med den dag då alla, gamle och unge utan undantag, med hänryckning och