professor. 411 Helt visst kom hennes hopp icke på skam, ty brefvet andas för öfrigt samma varma kärlek som alltid. Säkert förstodo ock både sonen och sonhustrun att värdera just denna uppriktighet — kanske till och med det drastiska i de uttryck den fick. Och om modern ej kunde dela deras känslor, så hade dessa kort förut mött full föreståelse på ett annat håll — äfven denna uttryckt i en form som ej eftergaf moderns i styrka. Runeberg hade i februari 1853 varit i Helsingfors, men ej fått träffa Topelius. Denne skref då till honom ett bref, där han bland annat säger sig ha velat fråga honom om flyttningen till Jakobstad är en lycka eller en olycka. Runeberg svarar den 28 februari: »Af fru Borgström hörde jag att du önskade ännu ett år från nästa höst kvardröja i Helsingfors. Det torde väl icke finnas många i vårt land så trångbröstade, att de icke dela denna din önskan. Emellertid lär ärkebiskopen af omätligt nit för skolverket yttrat betänkligheter i afseende å din tillärnade anhållan om tjenstledighet. Gärna hade jag velat råka dig i Helsingfors för att muntligt få öfverlägga med dig om detta ämne, emedan det går mig rakt på hjärtat. Nu måste jag blott summariskt be och besvärja dig, att du icke låter kräklan komma din barm så nära, att hon får haka sig fast i knapphålet och släpa dig i förtid till Jacobstad. Lägg du blott utan krus in till domkapitlet och begär tjenstledighet för ett år för att afsluta litterära arbeten, så får man se om en och annan icke besinnar sig närmare. Blygas borde vi för vårt land om det icke ägde folk som i ditt ställe kunde lära pojkar historie, men att vi icke hafva någon som kail ersätta dig på din nuvarande plats är en sak som vi icke behöfva rodna för . . Jag