rosengård och kardborrar. 512 i Helsingfors, ty på sensommaren hade man åter att vänta ankomsten af en ny familjemedlem. Därför beslöts att hon skulle, medan det ännu var slädföre, resa till Kuddnäs; hennes Zachris åter måste stanna i Helsingfors, dels för tidningen, dels för att arbeta på läseboken; till midsommar hoppades dock äfven han " kunna komma. Till beskyddare på färden hade frun i stället sin bror Julius; Aina och Toini voro äfven med och dessutom den sistnämndas f. d. amma Annette och familjens husjungfru Charlotte. Köksan Ulla stannade hos professorn i Helsingfors. Af färden skedde måndag före påsk, den 2 april, i tvenne kurslädar. Zachris följde de resande ett håll på vägen och skildes från dem med oro, ty Aina, som tidigare hade haft frossan, var ej rätt kry; dock trodde man detta härröra af »slädsjuka». Skärtorsdagen skrifver han nu till Emilie: »Vet du, Mille min, det är en obeskriflig känsla när ens hem har rest ifrån en •— i synnerhet när hemmet varit nästan ens jordiska allt och när det som ligger därutom i så mycket har svikit hvad man trott därom förr. När jag först kom tillbaka (det vore ju orätt att säga: när jag kom hem), så var jag barnslig till mods. Jag vågade ej se omkring mig i rummen, jag kastade mig på min soffa och bad Gud för er och för oss alk. Om en stund blef jag modigare och vågade kasta en blick i salen. I detsamma — ja det var löjligt — så jamade en katt på gatan och jag spratt till, ty jag tyckte mig höra Toini . . Bäst som jag vandrade af och an, kom Aug. Schau- * mans springfelt och hämtade mig till påseende en lång och arg artikel i Morgonbladet, som censuren strukit