rosengård och kardborrar. 503 / riktighet. Han har redan förut ämnat lämna det, och nu blef han så ond öfver att han ej fick förklara den där infama censurhistorien på sitt sätt, att han i måndags sade opp hela redaktionen . . Nog kommer han att anses för en martyr, men jag kan ej hjälpa det; jag var tvungen att med sanningens öppenhet sönderslita den väfnad af förtal, som man spunnit kring mig uti mörkret. I utbyte mot de censur ark han skickade mig till påseende, skickade jag honom bevis på att censuren i somras — just då man spred ut det rykte att jag stod under dess särskilda beskydd — lät Morgonbladets angrepp gå igenom, men strök ut mitt svar. Det där allt må nu vara — jag för min del är icke mera ond på honom och försonas när som helst, och då må allt vara glömdt, utom den erfarenhet, hvaraf man kan dra nytta på båda sidor. Hj Vill du höra något gladare? Ack om jag bara visste att ni, mina käraste, vore friska och glada, så skulle jag skrifva med lätt sinne. Jo, som det ofta händer att vänliga makter låta en solstråle skimra genom molnen, så hände det också i tisdags att jag fick ett bref på sju sidor från Fredrika Bremer, ett det sötaste, älske-ligaste bref.» Det innehöll det allra varmaste erkännande för Regina von Emmeritz, hvilken Topelius sändt till henne, och likaså tacksägelser för Ljungblommor, tredje samlingen. Han af skrif ver nu hvad hon säger om dessa hans arbeten och Emilie yttrar sedan till sin väninna Mina Julin, att Fredrika Bremer »var kanske den enda som rätt förstått Regina». När han hunnit till slut med sitt utdrag, fortsätter han: »Om du känner mig rätt, Mille, så vet du att mycket, ellet för mycket beröm har den verkan på mig,